tisdag 15 juli 2014

Dags att tala klarspråk om sjukhuskrisen

Både SVT och Ekot har rapporterat om bristen på sjuksköterskor på Sveriges stora sjukhus. Bristen visar sig som tydligast nu under sommaren, men är stor hela året. För inte så länge sedan uppmärksammade jag personalomsättningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag har under sommaren fått mejl som bekräftar hur allvarlig situationen är i till exempel vården av cancersjuka barn.

Ansvariga i olika funktioner försöker förklara bristen på sjuksköterskor. Det finns för få utbildningsplatser just där sjukhusen är. Eller att de som sjuksköterskor eller barnmorskor som är trogna anställda, jobbar för lite, eller har fel semesterönskemål. Sånt som egentligen är förutsättningar som på sin höjd borde kunna påverka på marginalen, men inte få resultera i helt avstängda vårdavdelningar större delen av året.

Ska vi lösa de problem som uppenbart finns behöver vi som är ytterst ansvariga, politiker, tala klarspråk om sjukhuskrisen.

Sjuksköterskor har minst tre års akademisk utbildning. De får snabbt stor erfarenhet att möta alla sorters människor, och kan göra skillnad mellan liv och död. De är experter på omvårdnad.

Trots det har de låga ingångslöner. Makten över sin arbetstid kan vara låg. De tvingas allt oftare jobba dag och natt blandat. När de är lediga får de desperata sms om att ta extrapass. Trycket på golvet är hårt. Vårdbehovet ökar samtidigt som många politiker hellre satsar på att låta pengarna rulla i primärvården än på sjukhusen, för att man egentligen inte vill ha patienterna i den dyra sjukhusvården. Som sjuksköterska på något av våra sjukhus står du ofta inför helt omöjliga prioriteringar mellan svårt sjuka patienter.

Den som vidareutbildar sig får sällan mer kvalificerade arbetsuppgifter utan kan komma tillbaka till ungefär samma jobb. Får man ett annat jobb kan lönen bli lägre än innan utbildning. Man tvingas kompromissa med raster, toalettbesök och mat, för att det inte ska vara patienterna som blir lidande för resursbristen. Tiden för kompetensutveckling eller till och med för att lära in nya riktlinjer från Socialstyrelsen saknas.

Det finns sjuksköterskor. Men att de i det här läget hellre väljer att arbeta i bemanningen, i Norge, hos kommunerna eller i en helt annan bransch är inte så konstigt. Jag tror absolut att vi behöver utbilda fler, men vi måste också vara mycket mer rädda om dem vi har.

Ibland får Vårdförbundet, jag och andra, kritik för att vi sprider en nidbild av vården som skrämmer bort människor från att arbeta i den. Men verkligheten talar sitt eget språk.

För mig är det viktigt att vara en politiker som lyssnar på de berättelser som kommer från människor som arbetar i vården eller är patienter. Min uppgift är inte att övertala dem om att deras verklighet är fel, utan att ta deras berättelser (som det ju också finns statistik som bekräftar) på allvar.

Först när vi talar klarspråk om problemen kan vi finna de bästa åtgärderna. Jag har gott hopp om att det är fullt möjligt att återskapa sjukhusen som attraktiva arbetsplatser.

måndag 30 juni 2014

Alla ministrar vill förstatliga sin hjärtefråga

Göran Hägglund väljer att fortsätta prata om varför han vill förstatliga sjukvården, på SvD Brännpunkt idag.
Jag gillar artikelns ansats, att peka på det resursslöseri som finns i vården och dit besparingarna aldrig verkar nå. Som att vi har ett tjugotal robotar för prostataoperationer i ett land som behöver sex stycken.

Landstingen behöver inom sig arbeta mer som en koncern och samverka, om vi ska klara att effektivisera vården på ett rimligt sätt. Det skrev Miljöpartiet i sin rapport Trygg och modern vård som presenterades i Almedalen för två år sedan.

Däremot tror jag inte på idén om en stor organisationsförändring. Sjukvården behöver, precis som skolan, arbetsro. Istället för att drastiskt flytta makt över hälso- och sjukvården längre bort från medborgarna, så kan vi titta på forskningen och fokusera på att i högre utsträckning implementera den så att det vi vet är bra också kommer människor till nytta.

Utöver den enorma utmaningen så orsakas problem vi ser idag i sjukvården till stor del av resursbrist som skapat en ond spiral där landstingen fått svårt att attrahera och behålla kompetens. Borgerliga politikers ideologiska agenda, med skattesänkningar och privatiseringar har skett på bekostnad av resurser och jämlik vård.

I ett sånt läge är det svårt att se nyttan med att lägga ansvaret för vården under ett departement som leds av Sveriges minsta parti, i en regering där i slutändan finansdepartementet och Moderaterna ändå bestämmer allt.

Istället behöver vi arbeta mycket mer med att utnyttja den regionala beslutsnivå som landstingen är. I någon mån är behoven av sjukvård oändliga. Det är därför vi har sjukvårdspolitiker, för att göra prioriteringar. Framtiden kräver mer dialog mellan forskning, vårdens professioner, politiker och medborgare, om behov och resursfördelning, och det görs med fördel nära människor på regional nivå.

onsdag 18 juni 2014

Diabetes, cancer och NPM - mina åtaganden i Almedalen

Tisdag 1/7

· Vikten av ett starkt varumärke

Arrangör: IDEA

Tid: 8.00–9.30

Plats: Wisby Strand Congress & Event, Donnersgatan 2


· Vågar Sverige utmana i diabetesmatchen?

Arrangör: Dagens Medicin

Tid: 14.30–15.30

Plats: Burmeisters bakficka, Tage Cervins gata 8


Onsdag 2/7 MILJÖPARTIETS DAG!

· En värdefull vård i stället för NPM - hälso- och sjukvårdens utveckling

Arrangör: Svenska Läkarsällskapet

Tid: 8.45–9.45

Plats: Hotell Slottsbacken, Visborgsgatan 1


· Framtidens cancervård – vad säger partierna?

Arrangör: Cancerfonden i samverkan med Regionala cancercentrum

Tid: 11.00–12.30

Plats: Uppsala Universitet, Campus Gotland, B51



· Diabetes år 2014 – hur bra behandling ska vi ha i Sverige?

Arrangör: Läkartidningen

Tid: 13.30–14.30

Plats: Best Western Strand Hotel, Strandgatan 34


· Heta Stolen - Vad krävs för att MP ska acceptera vinster i vården?

Arrangör: Aleris

Tid: 15.30–15.50

Plats: Aleris monter, S:t Hansplan 1



Torsdag 3/7
· Finns det plats för resursskolor i den inkluderande skolan?

Arrangör: Magelungen Utveckling AB

Tid: 11.45–12.30

Plats: Wisby Strand Congress & Event, Donnersgatan 2


· Är det dags att stärka kvacksalverilagen?

Arrangör: Vetenskap och Folkbildning

Tid: 13.00–14.00

Plats: Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3


fredag 11 april 2014

Påskradio

Om ni vill sitta en stund i solen under påskdagarna så tipsar jag gärna om fyra bra program, som berört mig. Två gav mig nya tankar, ett väckte gamla minnen och funderingar till liv och ett gjorde mig arg :-)

OBS - när det inte finns tid för medmänsklighet
"En återutsändning från den 19 mars där Kristina Mattssons bok Välfärdsfabriken om hur välfärden skulle effektiviseras bl a presenterades. Margareta Flygt har skrivit en essä om ett samhälle där ingen längre tar sig tid. Astrid Seeberger är läkare vid KI och har skrivit en bok om att förutsättningen för bra vård är det nyfikna samtalet mellan läkare och patient. Hon ser att medmänskligheten har försvunnit. Ann Heberlein, teologie doktor i etik, funderar på vad bristen på medmänsklighet gör med oss. I dagens program har återges några av de lyssnareaktioner programmet väckte."


Tendens - en serie på tre om politiken i och för Bromölla
"Journalisten och författaren Patrik Lundberg växte upp i Sölvesborg och Bromölla där han fortfarande har sin familj och sina äldsta vänner. Två veckor innan valet kommer hans nya bok ”Onanisterna” som handlar om uppväxten och valen som unga ställs inför när de växer upp i små samhällen, långt från storstaden.
- Jag ville inte lämna, jag ville stanna kvar, berättar han. Men det gick till slut inte."

"I valet 2010 förlorade socialdemokraterna för första gången sin majoritet i den gamla bruksorten Bromölla, där ungdomsarbetslösheten tillhör de högsta i landet. Istället la var 7:e väljare sin röst på sverigedemokraterna som var det senaste valets stora vinnare."

"En anonym blogg om kommunpolitik i Bromölla väcker starka känslor. Etablerade politiker har funderat på att polisanmäla, medan andra tycker att den bidrar till den demokratiska utvecklingen."

torsdag 20 mars 2014

Smärta

För någon månad sedan besökte jag Smärtmottagningen, en specialistläkarmottagning för utredning av långvariga smärttillstånd. Den leds av Björn Bragée, SVT:s Arga doktorn.

Jag fick en inspirerande dragning om hur Smärtmottagningen metodiskt arbetar för att ställa rätt diagnos med människor som söker vård på grund av smärta. Orsakerna kan vara olika, och ganska ofta kommer en patient med fel diagnos i bagaget.

Genom ett smärtportal arbetar kliniken med att förse patienter med ny forskning, och på så sätt bli en del av vardagen, och kan skapa ett förtroende som förhoppningsvis leder till en bra följsamhet till behandlingsplanen. Innovativt och smart!

Det jag tar med mig från besöket är att nu har landstinget infört ett vårdval för kronisk och långvarig smärta. Det är bra. Det här är en grupp som inte alltid får vård efter behov, och som ofta får söka mycket vård innan de får rätt hjälp. Jag tror inte vårdvalet löser alla problem, vi måste fortsätta hålla ett öga på hur vården tar emot patienter med smärta, och inte minst är rehabiliteringen oerhört viktig. Ryggvärk är faktiskt en av de vanligaste orsakerna till sjukskrivning, så den politiska viljan att skapa bra vårdkedjor borde vara stor.

tisdag 18 mars 2014

BVC i Skarpnäck är viktigt

Har just ställt en fråga på landstingsfullmäktige om nedläggningen av BVC i Skarpnäck. Majoriteten tänker inte vidta några åtgärder utan lever på hoppet om att det ska lösa sig ändå.

Visst är det märkligt att det alltid är boende i områden med högre ohälsa som så självklart ska resa någon station för att få sin vård. Att lägga ner en BVC på lika befolkningstäta Lidingö och hänvisa människor över bron, det skulle inte vara politiskt genomförbart.

Vårdvalet får aldrig användas som ursäkt för att slippa ta politiska ansvar för befolkningens rätt till hälso- och sjukvård utifrån behov.

lördag 15 februari 2014

Även otrevliga har rätt till färdtjänst

Färdtjänsten har fått välförtjänt uppmärksamhet i veckan. Dels har klagomålen på färdtjänsten ökat, men dels är det också bra att ha en bredare diskussion om hur välfärdens olika delar fungerar.


Susanna Birgersson på DN skriver att om folk får otrevligt bemötande i färdtjänsten så är det en reflektion på det egna uppträdande. Det var provokativt och fult skrivet. Hon menar att färdtjänsten egentligen är som vilken kollektivtrafik som helst och därför ska man inte förvänta sig nån service alls utan bara vara tacksam.

Jag håller inte med om att färdtjänst är som vilken kollektivtrafik som helst. Idag kan många av dem som förut åkte färdtjänst åka kollektivt därför att fordon och stationer är tillgänglighetsanpassade. De som får färdtjänst beviljad är därför människor som behöver just det extra stödet. En hjälpande hand in och ut ur bilen, stöd att komma rätt, kanske några minuters extra marginal. 

Lagen säger att man ska ha en funktionsnedsättning som inte endast är av tillfällig art och som medför att man har väsentliga svårigheter att förflytta sig på egen hand eller att använda allmänna kommunikationer. Väsentliga svårigheter är ett juridiskt begrepp och innebär i princip att det ska vara svårare än svårt.

Det kan rent av vara så att färdtjänst beviljats människor som inte alltid är trevliga. Den som ska åka kanske är påverkad av smärtor, stress eller ångest. Det är en en del funktionsnedsättning. Och även den personen har rätt att få färdtjänsten utförd på ett korrekt och professionellt sätt. 

Sveriges Radios Kaliber ska granska färdtjänsten i två program. Jag är ganska säker på att där kommer fram underlags om visar att det finns förbättringspotential i färdtjänsten. Om du har färdtjänst beviljad, kommentera gärna och berätta vad vi politiker skulle kunna göra.

måndag 3 februari 2014

MP satsar på fler medarbetare i vården

I ett försök att få lite uppmärksamhet har Moderaterna i Stockholms landsting skrivit ett eget Maxbrev till alla anställda, om att jobb kan försvinna om S vinner regeringsmakten. Jag är inte orolig för att det brevet ska påverka glappet i opinionen till Moderaternas fördel. De som jobbar i vården har sett vad 8 år med Moderaternas politik får för konsekvenser.

De uteblivna intäkterna från den sänkta skatten finansieras med sparbeting på sjukhusen. Sjukhusen själva larmar att det är orimligt. Patienter blir utan vårdplats. Sjuksköterskor sliter, och gör uppror liksom barnmorskorna. Lönerna är låga, kompetensutvecklingen dras in och vakanser tillsätts inte. Resultat blir att det är svårt att rekrytera till Stockholms läns landsting. Varje månad läser jag rapporter om att på grund av svårigheten att rekrytera är vårdplatser stängda.

Det betyder alltså att den förda politiken får så stora konsekvenser att allt färre vill jobba i landstinget, och därför har sjukhusen allt mindre möjligheter att ge vård till patienterna.

Miljöpartiet vill satsa 700 miljoner kronor per år till sjukhusen. Vi räknar med att kunna rekrytera många nya medarbetare, till bra löner och med möjlighet till lunch, återhämtning och kompetensutveckling.

Totalt sett har vi en plan för 9700 nya jobb i Stockholmsregionen. För övrigt skriver Folkpartiets Anna Starbrink, som är personallandstingsråd klokt om tonen i brevet.

torsdag 30 januari 2014

Besök på PIVA

På sjukhus finns det intensivvårdsavdelningar för svårt sjuka patienter. På samma sätt som det finns en särskild avdelning med mycket övervakning för dem med kroppsliga sjukdomar, så finns det för psykiska sjukdomar.

I veckan meddelades plötsligt att en sådan intensivvårdsavdelning skulle läggas ner, på psykiatrin i Danderyd. Personalen såg stora bekymmer med nedläggningen och ingen politiker kände till den. Och ingen som arbetar nära verksamheten ville heller försvara den. Det luktade ogenomtänkta besparingar lång väg.

De kloka medarbetarna på PIVA i Danderyd tog strid för sin avdelning och sina patienters behov. De bjöd också in mig på ett samtal kring hur deras verksamhet fungerar. I tisdags var jag där och mötte ett tiotal av medarbetarna.

Jag höra om deras vardag, att ta hand om människor när de är som svårast sjuka. De möter och vårdar maniska, våldsamma, självskadande och psykotiska patienter när ingen annan fixar det.

Man kan vårdas på en annan avdelning och få komma till PIVA om man blir sämre, och stannar några dagar eller någon vecka. Man kan också komma in med polisen. Miljön är avskalad, för att ge lugn och för att det inte ska gå att skada sig. För att komma in visiteras man. Det finns en sluss.

Alla i personalen hade berättelser om hotfulla situationer eller tillfällen när de blivit skadade. Någon igår kväll, någon för ett par veckor sedan. För dem är det vardag, men jag blir så klart berörd. Tänker på hur det kan vara att jobba på en avdelning där man vet att hot och våld är vanliga inslag, men aldrig få vara rädd.  Det krävs mycket av ens inre styrka för att orka inte vara rädd, att orka vara lugn, och se till varje patients behov. När de berättade om sådant som kan hända gjorde de det med full respekt för patientens situation.

Vi fick inte höra om det här för att tycka synd om personalen, utan för att förstå att de vårdar patienter som inte så lätt mixas med andra. Det kräver i så fall en anpassning för de andra patienterna, och den miljö alla vistas i, tillsammans med mer kompetens och mer resurser i personalstyrkan.

Nedläggningen av PIVA är stoppad för tillfället. Jag förutsätter att alla eventuella omstruktureringar sker i dialog med personalen och berörda patientföreningar.

Miljöpartiets ambition är att den som ligger inlagd på en psykiatrisk avdelning inte bara ska erbjudas en trygg plats, en säng och medicin. Vi vill förstärka bemanningen så att det finns tid för samtal, och vi vill förstärka kompetensen på avdelningen så att det finns psykologer som kan erbjuda behandling under vårdtiden.

tisdag 28 januari 2014

Förbannad feminist

Det sänds nåt program på SVT som visst ska handla om feminism men som väl egentligen mer beskriver en personlig resa från att vara ung och arg, till att bli äldre och tycka att anpassa sig till normer har fler fördelar än att klaga på dem.

Samtidigt i samma kanaler, i samma värld. Jan Björklund hälsar att tonårstjejer med ångest ska tagga ner.

Ibland används ångest lite slarvigt. I Läkartidningens granskning av ungas psykiska hälsa kan man se att ångest och depression i enlighet med medicinsk definition har ökat, fast att det borde minska. Skolarbete är en vanlig orsak till stress. Jan Björklunds svar på det som läkarna ser är att individen ska tagga ner och att samhället, den här gången skolan, ställer för låga krav. Han argumenterar helt frikopplad från verkligheten. Ska han fortsätta bestämma så kommer ungas psykiska ohälsa att öka. Varför blir ingen arg och säger ifrån?

Och förra veckan hade Studio Ett intervjuat en kvinna med kraftigt delade magmuskler, som gav henne bråck och smärtor. Men eftersom magmusklerna delade sig under graviditeten ville ingen riktigt hjälpa henne. Till slut opererade hon sig för sina egna pengar och är nu tillbaka i arbete, smärtfri. Jag blir så arg att hon behövde betala själv.

Det finns massor med mer exempel på hur en ojämställd värld hela tiden försämrar kvinnors möjligheter att leva ett bra liv. Sluta nu älta Belinda Olssons medelålderskris och var lite arga istället, och gör skillnad på riktigt.

Jag är jätteglad att Feministiskt initiativ fått flera tusen medlemmar på sista tiden. Det känns hoppfullt. Sverige behöver fler politiskt engagerade feminister, oavsett i vilket parti.