En vårkväll på Huddinge förlossning

Jag besökte förlossningen på Huddinge på kvällen den 6 maj. Jag var där mellan 18 och 22.30. Även om jag fött tre barn själv så är förlossningen som en egen liten värld, där vi bara är på besök några få timmar av hela livet. För de som arbetar där, barnmorskor, undersköterskor och läkare, så är kasten mellan smärta, oro, förväntan, lycka, sorg vardag. Men ändå ska  varje kvinna, och varje familj mötas utifrån sina unika behov och förutsättningar. Alla ska känna att de haft den bästa möjliga förlossningen.

Att skapa en sådan miljö är ett tufft jobb för förlossningens medarbetare. Trycket är högt. Alla förlossningsrum och intagningsrum kan vara upptagna men ringer en kvinna som snart ska föda på dörren måste hon få komma in. Jag fick höra att det händer att kvinnor har hela sin förlossning på ett intagningsrum, där det inte finns bedövning. Nyförlösta kvinnor stuvas om till andra rum eller läggs tillsammans, för att nya patienter behöver få tillgång till ett rum. Och det handlar inte bara om rum. Huddinge har ganska många förlossningsrum. Det handlar, som alltid om bemanningen. Det är den som kostar, men det är också den som gör skillnad för möjligheten att få bästa möjliga förlossning.

Jag talade en del med Karin som var koordinator den här kvällen, om vad det gör med dem och deras känslor att veta att de man kan erbjuda födande kvinnor inte riktigt är det de borde få. Det sliter. Att arbeta utan möjlighet till rast, mat eller toalettpaus, att gå mellan flera kvinnor som behöver stöd, är på väg att föda påverkar den egna hälsan. Först tar man ut alla känslor hemma, men nu börjar det också hända på jobbet mellan oss kollegor, får jag höra. Vi är aldrig arga på patienterna, så långt kommer det aldrig gå försäkrar Karin. Men jag skulle förstå om det finns en gnutta otålighet när någon ringer in och egentligen bara behöver prata med nån för en stund, samtidigt som det kommer en hänvisad patient i ambulans och läkaren vill dubbelkolla när en stressad förstföderska senast fick medicin.

Det är politiken som sätter ramarna, som avgör hur långt förlossningens medarbetare ska behöva kompromissa med sin kompetens och patientens behov.

Mina tre viktigaste åtgärder för att komma till rätta med de problem vi ser just nu är:
- Stoppa nedskärningarna på sjukhusen.
Ett årligt krav på 2 procent besparingar urholkar sjukhusens resurser och sänker bemanningen. Nu har det gått så långt att det finns vårdplatser redo, men de är stängda för att avdelningen inte har råd att bemanna dem. När förlossningarna blir fler måste bemanningen utökas.

- Attraktiv arbetsplats
Sjukhusen måste vara attraktiva arbetsplatser. Barnmorskor tar ett stort medicinsk ansvar. Det måste synas på lönen. Det är politiken som sätter ramar för hur mycket resurser ett sjukhus har, och där igenom hur stora möjligheterna är för en god löneutveckling.

- Politiskt ansvar
Det är ingen överraskning hur befolkningskurvorna ser ut i Stockholms landsting. Istället för att vänta in i det sista och först när allt är kaos lova åtgärder, som nya förlossningskliniker, måste politiken planera utifrån utvecklingen av de behov vi ser. Politikens bristande ansvar, eller planeringsförmåga, försätter varje dag enskilda medarbetare i svåra situationer.

Utöver det så märkte jag hur mycket oro det finns hos många blivande föräldrar. Många av samtalen handlade om rådgivning från stort till smått. En inte obetydlig andel kvinnor behövde komma in för bedömning. Jag kommer att fundera vidare kring om det behövs förstärkningar på rådgivningssidan, på tider när MVC inte är tillgängliga och i en annan form än koordinatorn på förlossningen. Kanske behöver också möjligheten att komma in för bedömning få en egen form, med ökad tillgänglighet för att minska trycket på förlossningen på kort sikt.

Barnmorskorna har fått nog

Jag har under en längre tid funderat kring hur det är med förlossningsvården i Stockholms landsting. Har den tillräckligt med platser och bemanning för att ge alla som kommer för att föda en trygg vård? De första tankarna kring detta väcktes när jag läste flera artiklar om en förlossning i Jönköping där så mycket gick fel. Den berörde mig. Jag har också fått mejl lite då och då från kvinnor som berättar om sina erfarenheter av förlossningsvården i Stockholm.

Anledningen till att jag tvekat att lyfta frågan politiskt är på grund av risken att det bidrar till att öka kvinnors rädsla eller oro för att föda barn.

Förra veckan träffade jag representanter för Barnmorskornas kamp. De gav en oroväckande bild av sina arbetsdagar. Deras kunnande och erfarenhet räcker inte. Både platserna och barnmorskorna är för få för att på bästa sätt ta hand om det allt fler antal barn som föds.

Jag pratade med barnmorskorna om min tvekan att lyfta frågan politiskt, risken för att öka på oro inför förlossningen. Det är en fråga de tänkt mycket kring, och det är också skälet till att det dröjt så länge innan de satte ner foten och sa ifrån. Men nu menar de att läget är så allvarligt, att de måste berätta hur det är. De som kommer in för att föda barn måste själva vara mer uppmärksamma, och de har rätt att veta och agera utifrån hur situationen faktiskt ser ut.

Barnmorskorna är inte ensamma om att slå larm om sin arbetsmiljö och oron för patientsäkerhet. Jag har träffat sjuksköterskor inom ambulans, intensivvård, akutsjukvård med flera som vittnar om samma sak. Miljöpartiet kommer fortsätta att vägra besparingar på våra akutsjukhus. Jag är helt övertygad om att utmaningen med att hitta optimala arbetssätt i vården inte börjar med att färre ska göra fler anställdas jobb.

Här kan du läsa den interpellation jag lagt till fullmäktige om en patientsäker och trygg vård.

Samtalsstöd är viktigt i barnpsykiatrin

Miljöpartiet röstade nej till upphandlingen av barnpsykiatrin på Järva (och även BUP Botkyrka). På sidan 39 kan du läsa vår fullständiga kommentarer till ärendet.

Nu är jag orolig över beskedet att alla befintlig kompetens måste sluta, och att nya verksamheten har mer medicinskt fokus, med färre psykologer, kuratorer och socionomer. P4 Stockholm rapporterar om det idag.

Risken är att fler läkare och sjuksköterskor styr barnens behandling att mer handla om medicinering, och att de får mindre tillgång till den lika viktiga terapeutiska delen. 

Barn med psykisk ohälsa behöver också mycket stöd i kontakt med skola och andra som är en del av deras vardag. Där spelar kuratorn en viktig roll.

Ska man granska barnfattigdom?

Jag såg så klart Uppdrag Granskning igår. Svårt att sammanfatta vad det handlade om. Det var både en granskning av barnrättsorganisationer och Janne Josefssons betraktelse om vad fattigdom är.

Jag tycker det är bra att idéburna organisationer granskas. Särskilt när det är organisationer som gör anspråk på att få medel från allmänheten för att jobba med utsatta grupper. För det är nånstans där problemet har uppstått. Lars Carlsson, tidigare Sverigechef på Rädda Barnen beskriver spänningen mellan de som har faktakoll i en organisation och de som jobbar med att paketera och sälja budskap.

Jag var generalsekreterare för Makalösa Föräldrar i fyra år. Det är en organisation som samlar ensamföräldrar och arbetar med att skapa bättre förutsättningar för den gruppen, både politiskt och individuellt. Genom att åstadkomma mycket till liten kostnad och med stöd från Socialstyrelsen blev vi aldrig beroende av någon annans välvilja. Vi behövde aldrig beskriva oss eller våra barn som offer. Däremot la vi mycket energi på att beskriva vår vardag och påverka politiker att till exempel förbättra barnomsorgen, stödja jämställdheten och vara försiktiga med socialförsäkringsystemet.

Bland de som är fattiga är ensamföräldrar överrepresenterade. Det betyder inte att alla är fattiga, men många är det. Fattigast är utlandsfödda ensamstående mammor. Så ser strukturerna i samhället ut.

Trots att jag jobbade fyra år i Makalösa och träffade många ensamföräldrar var det sällan vi talade om specifikt fattigdom. Dels var det så att de som har det tuffast ekonomiskt hade svårt att känna sig hemma i verksamheten. Man jämför sig och man vill inte riskera att behöva säga nåt om hur man har det, ens i en grupp där alla har det betydligt sämre ekonomiskt än genomsnittet i Sverige. Dels är det så att för alla är det här nånting som det är svårt att prata om, att lyfta på locket till den oro, skuld och skam man känner kring att vara fattig är otroligt svårt och utlämnande. Därför vet vi inte alltid riktigt allt om hur människor har det, inte ens dem vi lever ganska nära. Därför är statistiken viktig, och den ifrågasattes heller aldrig i programmet.

Jag hade haft större respekt för gårdagens program om det enbart handlade om att granska hur organisationer marknadsför barnfattigdomsfrågan. När Janne Josefsson blandar in gamla klassiska förtryckande grepp som att 10 000 kr inte är så lite pengar (prova att leva på det en längre tid först), att man får pengar utan motprestation (så ser det inte längre ut i Sverige) eller att fattiga människor inte ska röka, då har man en annan agenda än att bara granska dem vi tar för givet är de goda i samhället.

Det blir svårt att med trovärdighet fortsätta prata om hur fattigdom ser ut i Sverige. Jag hoppas att modiga partier, organisationer och människor vågar fortsätta den kampen.

Att erbjuda vård är inte som att sälja tvättmedel

Under hösten blev jag kontaktad av människor som trott sig få information från landstinget men i själva verket fått reklam från ett företag. Det hela handlade om val av mottagning för hörselvård.

Ett företag hade skickat ut en blankett med landstingets logga på, men endast med information om sina fem egna mottagningar. Det finns totalt dryga trettio att välja mellan. Utskickat gick dessutom till kunder som inte haft en relation till företaget på många år.

Eftersom val, och vårdvalsmodellen, är en stor del av utbudet i vårt landsting, är det viktigt att de företag som vill vara med är ansvarsfulla. Annars riskerar människor att inte ha tillförlitlig information som grund för sina val.

Lagar och regler ska följas och det måste finnas en respekt för att det handlar om sjuka människors behov av vård. Därför kan man inte marknadsföra sig som om det vore tvättmedel man sålde.

Landstinget måste vara noga med kontrollen av de företag som ingår in vårdvalen. Det är viktigt att det finns en politisk vilja att markera om vi ser att det finns en risk för att förtroendet man fått genom att ha uppdrag i vårt landsting, missbrukas.

Rapport hade ett inslag om detta ikväll. Här kan du se nyheten http://www.svt.se/nyheter/nyhetstecken/horselforetag-anklagas-for-att-ha-vilselett-patienter

2012

Har läst många uppriktiga blogginlägg och tweets om att det är skönt att lämna 2012 bakom sig. Kanske var det ett trist år eller så går sociala medier mot allt mer djup och inte bara yta. Jag tycker att det är starkt och viktigt med berättelser om misslyckanden och motgångar. Och önskar alla som upplevt sådant ett bättre 2013. Förhoppningsvis får vi nya styrkor av det vi har med oss från i år.

Även mitt år var tufft. Jag har två fantastiska uppdrag, en fin man och tre underbara barn men trots det händer det saker som känns i hjärtat. Så min högsta önskan för 2013 är att familjen, vänner och kollegor är friska och mår bra.

På det mer ytliga planet önskar jag mig att få resa, och att bli en snabbare löpare (hur snabbt är rimligt?) och att jag vågar springa ett par lopp.

2013 har massa potential, det är sista året före valet. Vi ska ta nytt partiprogram i maj. Valrörelsen ska slutplaneras, listor ska sättas och det parlamentariska läget fortsätter vara spännande.

Hur ersätter vi vårdcentralerna?

Det är ingen hemlighet att det viktigaste för Miljöpartiet är att vårdcentraler i områden med hög ohälsa får mer resurser. I Stockholms län finns stora skillnader i hälsa. Skillnaderna i medellivslängd mellan olika delar av länet är 6,2 år för kvinnor och 5,7 år för män. Läs gärna mer om skillnaderna här.

Vi inför därför ersättningar för äldre och multisjuka, för att minska psykisk ohälsa och för att arbeta med hälsofrämjande insatser baserat på Socialstyrelsens riktlinjer.

De flesta landsting ger en särskild ersättning baserad på patienter födda utanför Norden. Stockholms landsting har sedan vårdvalet infördes 2008 varit ett undantag som inte gjort det. Med det nya ersättningssystemet förändras detta.

Tillsammans blir de olika ersättningarna en förstärkning som säkerställer att resurserna går dit de bäst behövs. Här kan du läsa mer om beslutet.

När Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet utformade ett gemensamt ersättningssystem, Hälsoval Stockholm inför valet 2010, så var vi överens om detta. Därför är jag förvånad över den kritik som kommer från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Varför står de inte upp för mer resurser till en jämlik vård?

Diabetesdagen

Idag är det Diabetesdagen och jag medverkade i ett samtal om hur vi kan minska förekomsten av diabetes. Om vi sätter mål och samverkar både mellan politiska nivåer och med andra aktörer som Livsmedelsbranschen och idrottsrörelsen kan vi komma långt.

Besök i Växjö och Mjölby

Miljöpartiet har en ny hälso- och sjukvårdspolitisk rapport, Modern och trygg vård. Som ansvarig för frågorna i partistyrelsen åker jag runt i landet och presenterar den för våra medlemmar. Med på mötena är ofta också representanter från fackförbund, patientföreningar eller yrkesorganisationerna. Det gör att diskussionerna blir kloka, och får ett bredare perspektiv än om vi i partiet suttit ensamma.

I helgen var jag i Växjö och Mjölby. Det är roligt att få prata sjukvårdspolitik!

Växjögruppen

Min favoritbild av alla i presentationen

Miljöpartiet och vårdvalen

Igår bloggade jag om att Miljöpartiet röstade nej till vårdval inom gynekologin. Jag sitter i hälso- och sjukvårdsnämnden där vi nästan på varje möte har förslag att ta ställning till som gäller vårdvalen.

Vi i Miljöpartiet bedömer vårdvalen utifrån om de tillför något, till exempel mer mångfald, kortare väntetid, och bidrar ett införande av vårdval inom ett sjukvårdsområde till en ökad folkhälsa?

Ofta är de underlag vi ska ta ställning utifrån kortfattade och otydliga. Vi får sällan svar på våra frågor, så vi kontaktar patientföreningar eller yrkesföreningar och frågar vad de tycker.

Många gånger väljer vi att rösta nej till nya vårdval. Nästan alltid poängterar vi behovet av ett underlag som innehåller en analys av vad beslutet får för konsekvenser för människor som söker vård.

Vissa vårdval fyller de krav vi har. Ett sådant exempel är vårdval inom primärvården. Ett annat exempel är vårdval för människor med långvarig kronisk smärta och psykisk ohälsa. Frågan ska behandlas på nästa hälso- och sjukvårdsnämnd och där ser vi att ett vårdval tydliggör gruppens rätt till vård, och att garanterar att resurser avsätts.

När det gäller fördelning av resurser så är det värt att notera att i vårdval för primärvården, där alliansen och MP kommit överens så finns det särskild ersättning till utsatta områden, medan i de andra vårdvalen som alliansen själva beslutat om, så finns det inte en sådan behovsrelaterad fördelning.