Helenes Blogg

En trygg vård för våra äldre

12 september, 2014 Helene

Äldrevårdsomsorg

Många av oss och runt oss är bekymrade över våra äldres hälsa. Allt fler går ner i arbetstid för att vårda, stödja eller vägleda sjuka äldre. Konsekvenserna av otillräckliga resurser i sjukvården slår oftast hårdast mot äldre. Därför är en trygg sjukvård en viktig satsning för Miljöpartiet.

Vården av äldre är uppbyggd utifrån hur det var förr, att multisjuka äldre bodde på äldreboenden eller vårdhem. Idag är situationen annorlunda, de allra flesta bor kvar hemma. Vården av äldre behöver anpassas efter dagens situation, för att minska äldres utsatthet och onödigt lidande.

För de som har allvarligare tillstånd och behöver sjukhusvård är situationen ansträngd. Det är ofta äldre som får vänta länge på vård på akutsjukhusen. De är inte akut sjuka i den mån att de behöver snabbt omhändertagande, och därför går andra akuta fall före dem på akutmottagningarna. Däremot är har de bekymmer som kräver sjukhusvård, och ibland inläggning.

Det första som måste göras för en tryggare vård för äldre är ett stopp för besparingarna på akutsjukhusen. Vi måste öppna upp de vårdplatser som nu är stängda, och anställa fler sjuksköterskor. När det är ont om sjuksköterskor i vården är det ofta de äldre som drabbas värst. Sjuksköterskorna är experter på omvårdnad, och behöver vara tillräckligt många för att ha tid för viktiga uppgifter som att göra rutinkontroller, hålla uppsikt över liggsår och vätskebalansen.

För att minska onödig väntan på vård vill Miljöpartiet att de specialistsjuksköterskor som arbetar i ambulansen ska ha ett mandat att avgöra var patienten bäst får vård. Alla som ringer ambulans mår inte bäst av att åka till en akutmottagning där man får vänta länge på hjälp. Istället kan en snabb tid på vårdcentralen, ett besök i hemmet av en jourläkarbil eller ett direktintag på exempelvis geriatriken eller en hjärtmottagning vara en bättre lösning.

Många äldre har flera sjukdomar, och därför också många vårdkontakter. Den ena handen vet inte alltid vad den andra gör, det kan bli många läkemedel och ingen som håller samman vården och ser hela människan, bakom diagnoserna. Vi vill att äldre ska ha tillgång till en patientansvarig läkare, som bistår med att hålla samman vården, och som kan svara på frågor mellan läkarbesök.

Vi lever allt längre, och vi blir allt fler äldre i Stockholm. Det är människor som ägnat sina liv åt att vara med och bygga upp välfärden i vårt land. De förtjänar en sjukvård som är dem värdig, och som strävar efter att ständigt utvecklas och förfinas för att på bästa sätt möta just deras behov.

Den här texten är skriven av mig och Vivianne Gunnarsson, Gröna Seniorer och ledamot i landstingsfullmäktige i Stockholms län

Vårdvrålet nådde inte hela vägen fram

8 september, 2014 Helene

Igår hölls en stor manifestation på Sergels torg, Vårdvrålet, anordnad av människor som arbetar i sjukvård och äldreomsorg. Jag var där, liksom landstingsråden för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Den styrande alliansen syntes dock inte till. Kanske satt de hemma och skrev på den debattartikel som publiceras idag på SVT Opinion.

här tillsammans med Susanne Nordling, andranamn (MP) och Dag Larsson, landstingsråd (S)

Där skriver Filippa Reinfeldt och Sten Nordin för att ta bort fokus från två av valrörelsens viktigaste frågor: Alliansens misslyckande att skapa jobb och landstingsmoderaternas oförmåga att erbjuda en trygg
arbetsmiljö för vårdens medarbetare. Istället för en saklig debatt om hur de vill lösa de två problemen går de till attack med siffertrix och hittar på
saker som inte stämmer överens med den politik som vi faktiskt driver.

I Stockholms landsting finns stora arbetsmiljöproblem, som vi i Miljöpartiet gärna diskuterar med Reinfeldt och Nordin.

När sjukvårdens medarbetare kommer hem efter tuffa
arbetspass händer det inte sällan att de får uppmaningar via sms att rycka in
och ta extrapass. Det gör det svårt att koppla av under ledigheten. Planeringen
av vården måste ske med större framförhållning och med respekt för
medarbetarnas rätt till fritid.

Vi ser också att de generella besparingarna på våra
akutsjukhus leder till underbemanning och onödigt mycket stress. Rapporterna duggar tätt om att medarbetarna inte hinner ta paus, kompetensutveckla sig, och sjukskrivningarna ökar rekordmycket.

Många väljer bort att jobba i landstinget på grund av bristerna i arbetsmiljö och det leder till stängdavårdplatser. I Stockholms läns landsting har vi därför inte skarpa förslag om
6 timmars arbetsdag för alla. Istället har vi förslag om förbättrad arbetsmiljö, med mer makt över förläggning av arbetstiden för
vårdens medarbetare, och en arbetstidsförkortning genom minskad övertid.

Våra förslag för en trygg Stockholmsvård finns att läsa här.

foto Åke Askensten

Dags att tala klarspråk om sjukhuskrisen

15 juli, 2014 Helene

Både SVT och Ekot har rapporterat om bristen på sjuksköterskor på Sveriges stora sjukhus. Bristen visar sig som tydligast nu under sommaren, men är stor hela året. För inte så länge sedan uppmärksammade jag personalomsättningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag har under sommaren fått mejl som bekräftar hur allvarlig situationen är i till exempel vården av cancersjuka barn.

Ansvariga i olika funktioner försöker förklara bristen på sjuksköterskor. Det finns för få utbildningsplatser just där sjukhusen är. Eller att de som sjuksköterskor eller barnmorskor som är trogna anställda, jobbar för lite, eller har fel semesterönskemål. Sånt som egentligen är förutsättningar som på sin höjd borde kunna påverka på marginalen, men inte få resultera i helt avstängda vårdavdelningar större delen av året.

Ska vi lösa de problem som uppenbart finns behöver vi som är ytterst ansvariga, politiker, tala klarspråk om sjukhuskrisen.

Sjuksköterskor har minst tre års akademisk utbildning. De får snabbt stor erfarenhet att möta alla sorters människor, och kan göra skillnad mellan liv och död. De är experter på omvårdnad.

Trots det har de låga ingångslöner. Makten över sin arbetstid kan vara låg. De tvingas allt oftare jobba dag och natt blandat. När de är lediga får de desperata sms om att ta extrapass. Trycket på golvet är hårt. Vårdbehovet ökar samtidigt som många politiker hellre satsar på att låta pengarna rulla i primärvården än på sjukhusen, för att man egentligen inte vill ha patienterna i den dyra sjukhusvården. Som sjuksköterska på något av våra sjukhus står du ofta inför helt omöjliga prioriteringar mellan svårt sjuka patienter.

Den som vidareutbildar sig får sällan mer kvalificerade arbetsuppgifter utan kan komma tillbaka till ungefär samma jobb. Får man ett annat jobb kan lönen bli lägre än innan utbildning. Man tvingas kompromissa med raster, toalettbesök och mat, för att det inte ska vara patienterna som blir lidande för resursbristen. Tiden för kompetensutveckling eller till och med för att lära in nya riktlinjer från Socialstyrelsen saknas.

Det finns sjuksköterskor. Men att de i det här läget hellre väljer att arbeta i bemanningen, i Norge, hos kommunerna eller i en helt annan bransch är inte så konstigt. Jag tror absolut att vi behöver utbilda fler, men vi måste också vara mycket mer rädda om dem vi har.

Ibland får Vårdförbundet, jag och andra, kritik för att vi sprider en nidbild av vården som skrämmer bort människor från att arbeta i den. Men verkligheten talar sitt eget språk.

För mig är det viktigt att vara en politiker som lyssnar på de berättelser som kommer från människor som arbetar i vården eller är patienter. Min uppgift är inte att övertala dem om att deras verklighet är fel, utan att ta deras berättelser (som det ju också finns statistik som bekräftar) på allvar.

Först när vi talar klarspråk om problemen kan vi finna de bästa åtgärderna. Jag har gott hopp om att det är fullt möjligt att återskapa sjukhusen som attraktiva arbetsplatser.

Alla ministrar vill förstatliga sin hjärtefråga

30 juni, 2014 Helene

Göran Hägglund väljer att fortsätta prata om varför han vill förstatliga sjukvården, på SvD Brännpunkt idag.
Jag gillar artikelns ansats, att peka på det resursslöseri som finns i vården och dit besparingarna aldrig verkar nå. Som att vi har ett tjugotal robotar för prostataoperationer i ett land som behöver sex stycken.

Landstingen behöver inom sig arbeta mer som en koncern och samverka, om vi ska klara att effektivisera vården på ett rimligt sätt. Det skrev Miljöpartiet i sin rapport Trygg och modern vård som presenterades i Almedalen för två år sedan.

Däremot tror jag inte på idén om en stor organisationsförändring. Sjukvården behöver, precis som skolan, arbetsro. Istället för att drastiskt flytta makt över hälso- och sjukvården längre bort från medborgarna, så kan vi titta på forskningen och fokusera på att i högre utsträckning implementera den så att det vi vet är bra också kommer människor till nytta.

Utöver den enorma utmaningen så orsakas problem vi ser idag i sjukvården till stor del av resursbrist som skapat en ond spiral där landstingen fått svårt att attrahera och behålla kompetens. Borgerliga politikers ideologiska agenda, med skattesänkningar och privatiseringar har skett på bekostnad av resurser och jämlik vård.

I ett sånt läge är det svårt att se nyttan med att lägga ansvaret för vården under ett departement som leds av Sveriges minsta parti, i en regering där i slutändan finansdepartementet och Moderaterna ändå bestämmer allt.

Istället behöver vi arbeta mycket mer med att utnyttja den regionala beslutsnivå som landstingen är. I någon mån är behoven av sjukvård oändliga. Det är därför vi har sjukvårdspolitiker, för att göra prioriteringar. Framtiden kräver mer dialog mellan forskning, vårdens professioner, politiker och medborgare, om behov och resursfördelning, och det görs med fördel nära människor på regional nivå.