Elin vill inte ha några barn. Och kanske inte Åsa. Katrin vill aboslut inte ha några än på flera år. Ana vill inte vara med sina barn jämt och tycker det blivit för mycket på sista tiden.
Är det så att smarta tjejer väljer bort barn?
I förra veckan var jag på seminarium med Institutet för framtidsstudier, och det handlade om barnafödande. Typiskt nog utgick all statistik från kvinnor. Till exempel hur kvinnors fertilitet påverkas av utbildning, och yrkesval och familjepolitik.
Barnmorskor får flest barn. Bibliotikarier är ofta ogifta och får få barn. Ogifta teologer har i gneomsnitt 0,04 barn. Kvinnor i mansdominerade yrken får färre barn. Kvinnor med hög lön får fler. Bra barnomsorg ger fler barn än bra föräldrapenning.
Alla forskare som var där hade uteslutande tittat på kvinnor. Ingen hade vägt in pappors utbildning, lön eller engagemang i betydelsen för hur många barn ett land i genomsnitt får. På direkt fråga om detta från Birger Östberg, var svaret att det får bli nästa steg.
Även om Sverige har hyfsade siffror för födda barn, strax under 2 barn per kvinna, så behöver vi fler barn. Så när forskarna väl kommit fram till nästa steg, att identifiera vad som gör att män vill ha barn så kan det vara för sent. Då har kvinnorna redan ledsnat på att producera barn för att säkra välfärden.
Och vilken välfärd förresten, bara tanken på att bli ensamstående mamma och tjäna minst pengar av alla, ha taskig hälsa, dålig ekonomi, allt ansvar och ingen credd kan ju få vem som helst att vilja slippa.