Jag ska förtydliga det jag skrev om Kristina Axen Olins avgång igår. Det som är så fint med det är hennes mod. Idag i DN kan man läsa att hon nobbade en middag med kungafamiljen, och ett möte med kommunstyrelsen och istället var hemma och bakade kanelbullar och grät. Jag får tårar i ögonen när jag läser det, för det blir så påtagligt hur hon känner. Det fina med Axen Olin är att hon lyckas vara en tuff politiker och samtidigt mänsklig.
Vi begär det omänskliga av politiker idag. Tidiga möten, sena möten, extrem medial granskning, och personlig exploatering på ett helt annat sätt än tidigare. Ett stort politiskt ansvar, där man hela tiden tvingas göra svåra val som ofta framställs svartvitt och onyanserat. Det resulterar i att när Kristina Axen Olin går till badhuset för att få en stund för sig själv, så blir hon tilltalad och utfrågad. Alla känner igen henne, många har en bild av att hon gjort fel på det ena eller det andra sättet, och vill ta sin chans att fråga och ställa till svars.
Det blir helt omöjligt att kombinera ett sådant liv med flera personliga kriser, utan att det skadar en själv eller ens familj.
Jag har debatterat och tjatat om att man aldrig kan säga att en del av vägen till framgång för kvinnor är att välja rätt man. Ta Axen Olin som exempel. Ska vi nu säga att minsann fick hon inte avgå för att hon valde fel man?
Eller ska slutsatsen vara att så som det politiska livet ser ut idag, så är det extremt svårt att lyckas med sitt uppdrag samtidigt som man är en bra förälder, är rädd om sig själv och ibland behöver hantera någoon av livets alla kriser?
Kristina Axen Olin är en bra politiker och det borde smärta många att hon lämnar. Jag hoppas att det nu blir tydligt vad vi aldrig får in för kompetens i politiken, eller riskerar att förlora, så länge spelreglerna ser ut som dom gör just nu.