Dagens konferens om jämställda föräldrasamtal drar upp massa gamla minnen som jag måste blogga av mig.
Kom ihåg att mitt första barn är född 2001. Då jobbade jag på Grön Ungdom, och alla jag umgicks med var medvetna gröna. Jag brukar berätta att jag på den tiden var ointresserad av jämställdhet. Jag såg liksom aldrig behovet. (Så här i efterhand så fattar jag att mp inte heller är perfekta, men det är ändå skillnad på Lundakansliet och till exempel att jobba på ett bilföretag).
Men så blev jag gravid. Och min första tanke, helt ärligt, var faktiskt hur vi skulle dela på föräldraledigheten. Långt ifrån alla tänker så, många vet inte ens att den är till för att delas. Men jag var förtroendevald och det var inte långt till valrörelsen som skulle vara höjdpunkten på min förbundssekreterartid.
Någon berättade för mig att det pratades om hur korkad jag var som sabbade mina chanser med att få barn. Som förbundssekreterare har man annars möjligheter att avancera här i livet. Men knappast med barn.
När jag kom till försäkringskassan hade dom räknat ut hur länge jag kunde vara hemma om jag tog all föräldrapenning.
När barnet väl var fött började jag jobba deltid efter två månader och heltid efter fem. När jag frågade på BVC hur jag skulle göra med amningen fick jag inget svar för Tanten där tyckte att jag gjorde fel som började jobba så tidigt. Och hon sa det rätt ut.
I mammagruppen tyckte dom jag var knäpp. Den vanligaste kommentaren bland människor jag mötte var: Men var är ditt barn, har hon redan börjat på dagis? Vi fick till och med banklån för att gubben på banken inte fattade att vi delade på föräldraledigheten, och därför inte drog in två fulla inkomster.
Nånstans på vägen började jag ta in hur olika förväntingarna är på mammor och pappor. Så jag började överkompensera. Jag minns hur jag stressade mellan skolpresentationer, debatter, Otilia som trillade i trappan, öppna förskolan, radiointervju, jobbet och BVC-besöken. För att bevisa för BVC att jag inte slutat bry mig om mitt barn var jag i stort sett med på alla kontrollerna även efter jag börjat jobba.
I en radiointervju på P4 fick jag frågan om vad vi äter hemma, nu i valrörelsen. Hur många barnmatsburkar blir det på en vecka till Otilia? Att ge mat på burk var big no no i Skåne på den tiden. (Och svaret är: i stort sett inga burkar alls, för Otilias pappa lagade all mat jämt).
Och ändå så är det inte förrän idag, när vi diskuterar frågorna generellt och strukturellt med barnmorskor, med forskare och psykologer, som poletten trillar ner. Att vara på sitt jobb och gilla det, är något som står i motsats till att vara en bra mamma. Kvinnor ska få sin bekräftelse av att vara med barnen och vara nöjda med det.
Det var något sådant alla de här olika knäppskallarna försökte förmedla till mig på den tiden.
Det är tur att jag kom till Stockholm och fick lite perspektiv på saken.
Lite tillbakablickar:
Det måste vara möjligt att skaffa barn utan att det påverkar karriären
Miljöpartister studerade barnomsorgen
Nya makthavare fulla av tillförsikt
Manifestation för Amir