Det är sällan jag använder bloggen för att vältra ut mina känslor, i alla fall inte rakt ut. Men idag läste jag om Belindas ångest och den triggar igång min. Hennes man och dotter ska åka i förväg till Cypern och de ska inte ses på två veckor. Som kompromiss ska sonen vara hemma med henne så länge, men hon tycker ändå det är så jobbigt
Jag tillbringar alltid minst två veckor i sträck på semestern utan barnen och resten av året är det varannan vecka som gäller. Varannan vecka allt och varannan vecka inget. Det är faktiskt inget roligt alls.
Och som grädde på moset ska Belindas mamma bo hos henne under de här två veckorna, antagligen för att kompensera den frånvarande mannen. Haha.
Folk tror ofta två saker om ensamföräldrar, antingen att de aldrig är ensamma utan jämt är med barnen och eller att de alltid längtar efter att vara utan sina barn så mycket det går.
Varannanveckaföräldrarna är gisslan i räkna dagarna, med och utan, och när man börjar tala om det så visar att det sig att hos många (säkert de flesta) finns en enorm sorg över att missa så mycket tid med barnen.
Heltidsföräldrarna däremot har ingen som helst möjlighet till återhämtning om de inte har ett bra nätverk. När jag tipsade om att lämna barnen några dagar på förskolan för att själva komma ikapp inför en lång ledighet med barnen, fick jag mycket kritik, framför allt från mammor.
Ensamföräldrar skulle precis som alla andra föräldrar behöva stöd för att få ihop livspusslet. Och istället för allt eller inget, skulle vi också behöva micropauser på det sättet som man kan få i tvåförälderfamiljen. Sitta en stund ensam och dricka te på balkongen. Ta en paus från ett trotsigt barn och lämna över. Gå en runda runt huset när bebisen skriker. Varannan sovmorgon på helgen. Och så vidare.
Det är klart att det är fint med Belindas känslor. Det bara påminner mig om att varje gång en kärnfamiljsmedlem ska bryta mönstret och vara ensam ett tag så blir det en stor grej. De är så trötta, de behöver så mycket hjälp.
När jag talar om tre dagar utan barn för heltidsensamföräldrar som går på knäna blir det ändå ramaskri. Kärnfamiljsnorm – I say no more.