Både Katerina Janouch och Belinda Olsson har på sistone kommit ut som Bitterfittahatare. Maria Sveland, författare till boken Bitterfittan, och nu programledare i P1s nya Heliga familjen,
har fått mycket plats i media. Det hon använder sitt utrymme till är att ifrågasätta vår glorifiering av kärnfamiljen, mamma pappa barnkonstellationen, är den alltid den bästa?
Det får mediamorsorna att resa ragg direkt. De tar det personligt så klart. Och Maria Sveland får kritik för att hon inte lever som hon lär. Dom kan inte se att det här är en strukturell fråga, de stirrar sig blint på egna mannen och barnen och tror att snart kommer någon tvinga dem att ge upp det.
För mig är Maria Svelands kamp befriande. Den lyfter på locket och talar om hur det kan vara i familjer. Bittert, ojämställt, ensamt. Hon gör också försök att glorfirera andra sorters familjer, som såna som min. Det är fint, jag suger i mig. Det är en trend åt andra hållet.
Karin Salmson skrev Uppdrag mamma och Uppdrag familj, för att sedan göra en Uppdrag ensamförälderfamilj (som heter Makalösa Föräldrar). En del gör resan från tvåsamhet till självständighet innan de inser att familjer kan se olika ut. Andra har förmåga att lyfta blicken och se familjen strukturellt, frånkopplad sin egen familjesituation.
Skribenter som Katerina Janouch och Belinda Olsson lyckas inte med annat än att bara löjligt rycka ut till försvar för sin egen familj, som till skillnad från alla andra är så kärleksfull. Säkert är den det, vi förväntar oss inget annat, efter alla skidlringar vi får, alla normer som finns, all politik som förs för att ni ska ha det bra. Jag begär bara att ni ska sluta skrika ut er familjeidyll på min bekostnad.