Nu är det kristider. I krisen finns vinnare och förlorare. Alla vill stå på rätt sida strecket. Några outar frivilligt sitt misslyckande, som Fredrik Virtanen. Andra skriver käcka texter om att för mig går det minsann bra, ingen kris kan komma åt mig. Som jag, som Ursula Berge i Dagens industri fredags.
Vi moraliserar över amorteringar, kontantinsatser, pengar på börsen och så vidare. Bara för att vi själva inte drabbas särskilt hårt av någon kris tror vi att det ger oss rätt att säga till alla andra vad de borde gjort.
Det är därför människor inte vill säga sig vara fattiga. En del vill inte kalla sig för ensamstående föräldrar för att det vilar en fattigdomsstämpel över det uttrycket. Även på nätverksträffar i Makalösa kan det vara viktigt att dölja om man har ont om pengar.
Det är för att vi tänker att fattigdom är en egenskap. Något som avslöjar vem du är. Fast det är fel. Fattigdom är ett tillstånd, något du kan gå in och i, och något du kan ta dig ur.
Det enda fattigdom säger nånting om är samhället. Våra ekonomiska ideal, vår finansiella struktur, våra skyddsnät. Och så är fattigdom så klart relativt, det beror på vem du jämför dig med.
Och nu gissar jag att en efter annan ska vakna till liv och skrika: jämför dig gärna med mig, jag klarade mig, jag är en bättre människa.
Fast att de bästa människorna är de som lever lyckliga liv utan att kunna ta allt för givet. Det är egentligen min moral, som jag påminner mig om nu.