Läser ett inlägg på Newsmill. En ung man, fd bostadsmäklare, bor i Stockholms innerstad. Skriver att han och hans vänner trodde att räntan skulle vara låg länge. Att priser på borätter bara skulle stiga.
Jag är förvånad igen. Hur kan dom tro det? Har dom glömt nittotalet? Jag tänkte att den krisen som var då skulle göra oss medvetna om systemets brister, den opålitlighet som råder med börsen, med räntan och framförallt med boendet som en konsumtionsvara.
Jag, som var tonåring på nittiotalet, spekulerar inte med pengar eller bostäder. Jag litar inte på räntan varken och åt ena eller andra hållet. Jag amorterar alltid, och räknar med att staten förr eller senare drar in barnbidraget eller börjar ta betalt för vad sjukvård faktiskt kostar. Ingenting kan förvåna mig. Hallå unga generationen, varför var ni inte mer cyniska?