Den här veckan har jag varit på flera möten där jag fått kommentarer att det var länge sedan jag syntes till sist. Det är tråkigt att få ett sådant bemötande när man väl visar sig.
Pricken över iet var när fastighetsskötaren dök upp på morgonen och påminde om kvartersmötet i kväll, och undrar varför vi aldrig syns till där. Ikväll tänkte jag gå på ytterligare ett av de där mötena där jag inte synts till på länge, så något kvartersmöte blir det inte.
Det känns som att det bara är en tidsfråga innan jag går ner på deltid eller lämnar politiken. Det kommer inte bero på att jag själv vill det utan det kommer bero på att jag inte fixar att stå emot omgivnings förväntningar på mig.
Jag är ensamstående mamma, jag är generalsekreterare och jag har politiska fritidsuppdrag. Jag gör så gott jag kan att kombinera dessa tre, men så klart är det svårt. Teoretiskt tycker jag att det går. Jag tror på närvarandedemokrati. De som är på plats på mötet fattar besluten och den som inte är där får stå bakom fattade beslut.
I praktiken är det så att det inte finns någon tillåtande kultur alls i dessa tre sammanhang. Ingen är perfekt, det händer saker i våra liv som gör att barnen ibland behöver mer tid, jobbet ibland behöver mer tid, politiken ibland behöver mer tid eller jag själv ibland behöver mer tid. Då får något annat stå tillbaka. Jag tycker det är rimligt och okej så länge man ändå gör mer nytta än skada.
För mig är det också så att varje kvinna som går ner i arbetstid, eller tar ett mindre krävande arbete eller lämnar sina politiska uppdrag är en enormt stor förlust för samhället. Ännu en backlash för våra jämställdhetsideal helt enkelt.
Vi får se hur länge jag orkar stå emot.