Medan Bitterflatan bloggar om avsaknaden av partner, bloggar efterlängtade comebackbloggen Linna Johansson om att hon stör sig på alla bloggar som saknar meningar om befintliga partners, och så kontrar hon med ett lång inlägg om sin Pietro. Som jag tycker om att läsa.
”Är det något jag ogillar hos flertalet bloggar är den ständiga frånvaron av partners. Det uppstår något krampaktigt och förnumstigt när vuxna kvinnor skriver ingående om sina liv men aldrig om vem det är de ligger med”
Men ändå, att blogga om min fina pojkvän, det känns sådär. Vad skulle jag skriva, vad han tillför i mitt liv? Vad han inte tillför? Allt fantastiskt som han är och gör? Känns liksom pubertalt.
Det nya nu är annars att blogga, skriva, skrika ut så fort man kan, hur mycket hushållsarbete ens man håller på med. Det är mer en statusfråga än hur mycket pengar han drar in.
Okej, min pojkvän har en hel bildserie med sina rengöringsmedel på Facebook. Han badar hela tiden, och han twittrar jämt om allt han gör så faktiskt, om man vill veta mer om honom får man helt enkelt lägga till honom på sin Twitter.