På morgonen när jag tar Otilia till skolan möter vi andra föräldrar och barn som är på väg åt motsatt håll. Dom bor nära vår skola men har valt en annan skola.
Och sedan på väg till jobbet är det samma sak. Jag pendlar in till Medborgarplatsen, andra pendlar därifrån och ut.
Att välja sprider ut sig, vi kan välja vårdcentral, tandläkare, vart vi reser, var vi handlar, var vi klipper oss och så vidare.
Reglerna i a-kassan ger inte den som är arbetslös några val, man ska stå till arbetsmarknadens förfogande i hela landet. Jag läser att Pappapersson valt en förskola som ligger en liten omväg bort.
För några veckor sedan var jag på ett möte där Veronika Palm, riksdagsledamot ställde en fråga som stannat kvar i mina tankar: Vad är det som stressar föräldrar?
Det jag reflekterar över idag är om valfriheten kan vara en sådan sak som tar tid ifrån oss utan att vi reflekterar över det. En liten omväg till förskolan, och sedan lite långt till drömjobbet och tillbaka igen äter upp vår tid.
Det var fint förut när man kunde vara säker på att det som vara nära också var bra. Kanske att heltidsarbete och barn inte kändes lika omöjligt då.