Läser tänkvärd artikel i Svenska dagbladet om hur mycket man ska tjata på sina barn, om att städa till exempel. Vem är det som släpat hem alla de där sakerna för att de ska hålla sig sysselsatta är en intressant reflektion.
Några av barnen saker har jag tagit hem för att jag är svag för dem. Det gäller särskilt Hello kittysaker och alla superhjältesakerna.
Sköldpaddskillen här på bilden gillade jag när jag var liten och jag tycker han piggar upp min arbetsdag. Får mig att minnas att allt inte måste vara allvar jämt utan ibland kan man gå in i en annan värld och vara någon annan.
Generalsekreterare som måste äta nyttigt och ibland göra tråkiga saker eller sköldpadda som alltid räddar världen och bara äter pizza? Valet är mitt 🙂