Är på tåget på väg för att prata ny familjepolitik på vänsterpartiets kommun – och landstingsdagar. Riktigt dålig mottagning på radion 🙁
Idag funderar jag på två påståenden. Ett från internatet med Idea där vi pratade om att arvodering inte höjer kvaliteten på de förtroendevalda, utan snarare tvärtom. Att den ideella insats vi gör eller den kompetens organisationen kan få, står i paritet med den uppoffring som krävs. Jag är van vid arvodesnivån för Grön Ungdoms språkrör som på min tid låg på ett par tusenlappar, och för de pengarna fick vi mycket resultat, så påståendet låter rimligt.
Och så har jag läst Carl Henrik Svanberg i Dagens industri. Han menar att vill man ha de bästa cheferna så måste man ge mycket betalt och ha ett belöningssystem i form av bonus.
Vi binder ris åt vår egen rygg är vad jag tror. Höga krav, och högt tempo, framtvingat av vår övertro på tillväxt kräver omänskliga ledare.
Nånstans lyckas vi få dessa supermänniskor att tro att kompensation i form av pengar gör det värt det. Självklart måste det vara mer pengar för varje år, för vad ska annars fortsätta motivera?
Intressant i sammanhanget är också Hanne Kjöllers reflektioner efter att stått med vid presskonferens med s+v+mp-ledarna i Kungsträdgården förra veckan.
Så här skriver hon:
Vi får det samhälle vi förtjänar. Och i ett samhälle där alla vill prata, och ingen vill lyssna, kommer öron att vara en bristvara. Ju svårare det blir att genomföra en presskonferens på en allmän plats, desto färre kommer att hållas. Minns att det inte är politikerna som drivit fram en utveckling mot mer av livvakter, hemliga telefonnummer och låsta rum. Det är folket.