På sista tiden har jag fått flera reaktioner på att kräva något särskilt för ensamföräldrar, när det är så jobbigt för alla att vara förälder. Eller så finns det dom som säger att det är inte alls jobbigt att vara förälder, men tycker man det kan man bara lämna över barnet till den andre föräldern..
Jag är faktiskt förvånad över hur svårt det har varit att få allmän acceptans och förståelse för ensamföräldras villkor.
Det är en utmaning att vara ensamförälder, det är en utmaning att vara förälder över huvud taget. Men, de flesta frågor Makalösa uttalar sig i grundar sig på forskning som visar att vissa grupper har ett behov av stöd/förändring som de inte får.
Det kan handla om ekonomi, nu senast redovisas ensamföräldras tuffa ekonomi föredömligt i regeringens budgetpropp. Det kan handla om trångboddhet, brist på bostad, överrepresentation av ohälsa och svårigheter att få arbete på grund av barnomsorg. Det är problem som finns på riktigt, som är vetenskapligt belagda men som vi ser att det brister i att åtgärda.
Sedan lyfter vi också ibland livspusseldiskussionsfrågor. Det provocerar mycket och mest provocerade blir gifta kvinnor. Trots att det har varit mycket fokus på tvåförsörjarfamiljens livspussel, att hinna städa osv, och dom har fått möjlighet till avdrag på skatten för att underlätta deras vardag.
Ensamföräldrar vill också rymmas i den diskussionen. Vi vill att vår vardag beskrivs och diskuteras, att vi ses som en fgamilj bland andra familjer och att det förhoppningsvis i diskussionerna kommer fram lösningar. Lösningar på vårt livspussel kan vara kollektivhus, läxverkstad på fritids, tillgång till barnomsorg, grannar/vänner/släktingar som man kan be om hjälp. Jag tycker inte att bara kärnfamiljen får äga livspusseldiskussionen.
Slutligen, många av de saker vi påtalar skulle göra gott även för andra föräldrar om det förändrades. Pratade med en insiktsfull kvinna på ett av fackförbunden, och hon hade kommit till slutsatsen att om man organiserar samhället för ensamföräldrar så kommer det gynna alla föräldrar. Jag håller med.
(Det svåra med att synliggöra behoven är perspektiven. De allra flesta klarar sig bra, men bland dem som har det tufft inom ovan nämnda områden är ensamföräldrar överrepresenterade, eller ibland till och med i majoritet. De flesta trollar med knäna och fixar så klart situationen, men ska det verkligen vara så?)