Idag och igår har jag debatterat tillgång till BVC och MVC i Stockholms landsting.
Debatten behövs därför att flera BVC har slagits samman, och tre MVC-kliniker har bett att få upphöra med sitt avtal i förtid.
Anledningen sägs vara att underlaget för att driva mottagningarna vidare minskat, många föräldrar väljer andra mottagningar och viktar annat högre än närhet till mottagningarna. Om underlaget minskar beror det på vårdvalet. Det finns anledning att tro att de som inte väljer är de som kan ha störst nytta av mottagningarna.
Igår när vi hade diskussionen i Norra sjukvårdsstyrelsen, menade en moderat att om vi inte godkänner förtida upphörande av avtalen så går leverantören i konkurs. Jag menar att vård måste kunna erbjudas, även om det inte genererar vinst. Samhällsekonomisk är välfungerande MVC och BVC alltid en vinst.
Tjänstemännen säger att tillgängligheten inte försämras, man åker bara en pendeltågsstation och går sedan en promenad för att komma till sitt nya MVC: Man ska komma ihåg att invånanare i Stockholms stad med ekonomiskt bistånd, inte per automatik får SL-kort. För dessa familjer betyder en pendeltågsresa försämrad tillgänglighet.
Lägger vi ihop nedläggningar av BVC och MVC, med det faktum att barnpsykologerna försvunnit i samma verksamheter, och att även folktandvården, förvånande nog i områden med dålig tandhälsa, som i Husby, också flyttas längre från patenterna så ser man hur eländig situationen för föräldrar och barn i Stockolm börjar bli.
Detta rimmar illa regeringens nationella strategi för föräldrastöd. Regeringens ambition är att stärka stödet till föräldrarna för att på så sätt bättre kunna fånga upp familjer med problem.