Det väckte starka känslor på min Facebooksida idag när jag avslöjade att jag tycker regeringens skattesänkning till pensionärerna var felprioriterad.
Några av argumenten: Man ska inte ställa svaga grupper mot varandra. Min mamma som är pensionär har mindre pengar än jag. Vem är egentligen ensamförälder?
Alla de här argumenten är fega på det sättet att de inte erkänner det faktiska problem som finns. Jag ska ändå besvara dem:
Nej en politiker ska inte ställa svaga grupper mot varandra. En företrädare för en organisation kan gott få kosta på sig att göra det, när ensamföräldrar så kategoriskt aldrig får det stöd de förtjänar. Pensionärerna har resursstarka orgnaisationen, många medlemmar och en stark allmän opinion.
Ja, det finns pensionärer, särskilt kvinnor som har en tuff ekonomi. Hoppas 350 kr i månad är dem till nytta. Men om vi inte skapar en tillgänglig arbetsmarknad för kvinnor/föräldrar så kommer regeringen för all framtid att tvingas prioritera pensionärerna.
Vem som är ensamförälder då? Jag driver inte att den som upplever sig ha det bra ska få mer pengar. Jag försöker uppmärksamma att det finns en stor grupp som VERKLIGEN inte har det bra. Exakt hur de ska defineras är politikernas problem att lösa, men via bostadsbidraget tror jag att man når många av dem.
Vi kan inte negligera att det finns barnfamiljer som inte har råd att köpa mediciner till sina barn. Jag tänker inte låta det gå obemärkt förbi.
(Makalösa tog förresten förra året initiativ till ett möte mellan pensionärsföreningarna, studenterna och oss för att diskutera hur vi ska förhålla oss till varandra och det här med att ställa svaga grupper mot varandra. Resultatet av det mötet var att vi alla kände att det var dags för satsningar på ensamföräldrar.)