Valet 2010 kommer tydligen att handla om att vinna storstadsväljarna. Var femte väljare bor i Stockholm.
Det som problematiserats kring detta har hittills handlat om att socialdemokraterna är svaga i Stockholm.
Vad som är mer problemtiskt är att vi har en representativ demokrati. Dem vi väljer ska föra vår talan i riksdagen. Per Schlingmann säger att det parti som lyckas beskriva verkligheten som människor upplever den, som formulerar problemet så vi känner igen det och kan presentera en lösning på vårt uppfattade problem, vinner valet.
Det betyder att kommande ett år och en vecka kommer alla partier lägga all kraft på att beskriva storstadsbornas problem. Förbifarten blir riksangelägen. Filippa Reinfeldts nedmontering av folkhälsan är allas problem. Hämta, lämna, leva är redan ett problem som beskrivs som allas, men som i sanning är mer priset man får betala för att bo i storstan där alla ska åt samma håll samtidigt.
Vad händer med de frågor som berör den som inte bor i storstaden? Miljöfrågorna, sysselsättning, jordbruksfrågor, infrastruktur både i form av transport och teknik.
Och vad händer med de riktigt angelägna storstadsfrågorna, som behöver lösas men som kanske inte attraherar massor av väljare? Jag tänker på segregration och barnfattigdom, två i allra högsta grad heta frågor.
Vad är politikens uppdrag? Att definiera populära problem och få makten, eller ha kunskap om de riktiga problemen men inte kunna göra lösningarna så attraktiva att den stora massan ger politiken makt att genomföra dem?