Yvonne Ruwaida och jag skriver på Newsmill idag, om Hägglunds vanlighetsutspel:
Hägglund utnämner sig själv till talesman för ”vanliga människor” och målar upp en besynnerlig bild av Sverige där ”vanliga människor” är fullständigt obekymrade om vad som händer i samhället och vid sina köksbord endast pratar om ”vardagliga” saker. Därmed förminskar Hägglund ”den vanliga” människan. Hur kan han veta vad de talar om vid middagsbordet? Kan inte ”vanliga människor” vara intresserade av konst, litteratur och mänskliga rättigheter? Hägglund menar att ”politik kommer i andra hand” för dessa ”vanliga människor”, men är inte samtal om skolan, hushållskassan, jobbet och livspusslet samtal om politik?