Ibland är jag naiv och får för mig att kampen för kvinnors rätt att arbeta är tagen och att det är självklart. Idag läste jag till och med en rapport från EU-kommissionen där de läxar upp medlemsländerna för att de brister i att ordna barnomsorg, på de tider när föräldrar arbetar. Kommissionen bevisar att länderna förlorar både i födelsetal och ekonomiskt, på såna missar. Upplyftande läsning.
Men framåt kvällen hinner verkligheten ikapp mig. Mathias Knutsson tipsar om en artikel i Kristianstadbladet. Kristianstad kommun ska anställa ny vd och väljer en man därför att den enda kvinnan hade småbarn. Jag citerar Gösta Johansson:
– Det var en som bara hade dansutbildning. Och så en kvinna från Malmö som verkade kompetent, men hade små barn. Där insåg vi i styrelsen att det är ohållbart att pendla 1,5 timme var väg om dagen med små barn hemma.
Han måste vara komplett galen.
Vem är det som avgör vad som är en hållbar familjesituation eller inte? Vad vet han om denne kvinnas familjesituation, tillgång till barnomsorg, planer på att flytta om drömjobbet dyker upp?
Jag orkar inte skriva mer om detta just nu, jag blir personligt ledsen av att höra sånt trams. Jag tar kontakt med DO och ser vad vi kan göra.
Även Camilla Wagner på Veckans affärer uppmärksammar Gösta Johanssons uttalande.