Jag har precis läst ut Gellert Tamas De apatiska och är berörd.
Jag har många tankar och reflektioner kring den historia som berättas. Tack för att den berättas är den första reflektionen.
En annan tanke, som dröjer sig kvar, är varför politiker och tjänstemän på höga befattningar har en sådan misstro mot människor. Det var ju misstron som gjorde att påstående som helt saknade grund fick enormt fäste. Hade de inblandade utgått ifrån att föräldrar agerar för sina barns bästa hade slutsatserna varit andra, eller hur.
När jag träffar politiker och pratar om åtgärder mot barnfattigdom är den första reaktionen ofta att det kommer finnas människor som kan missbruka sådana åtgärder. Jag förväntar mig handlingskraft och vilja att göra något åt barnfattigdom. Istället får jag som första reaktion spekulationer om på vilka olika sätt människor kan komma i åtnjutande av förmåner de inte har rätt till.
Samma tendenser visar beslutet om att kräva intyg från förskolan för att få ut tillfällig föräldrapenning, och i viss mån debatten om sjukförsäkringen. Varför?
(11,9 procent av barn i Sverige lever i barnfattigdom, det är 229 000 av två miljoner barn, enligt Rädda barnen. 2010 är EU:s temaår mot fattigdom och socialt utanförskap.)