Idag när jag berättade på Twitter och Facebook att jag skulle på möte och prata jämställdhet och transportpolitik så fick jag mycket respons. Det var härligt!
Nu har jag varit på mötet och vet mer. Referensgruppen där jag ingår, är en del av ett projekt som finansieras med jämställdhetspengar från Ungdomsstyrelsen, och sker genom nätverket för kvinnor i transportpolitiken.
Min uppgift är att kommentera utifrån ensamföräldrars perspektiv och sammanfattningsvis sa jag:
Vad är egentligen jämställdhet i transportpolitiken, och hur mäter man det?
Att bara jämföra män och kvinnor rakt av är för trubbigt, familjesituation och ålder är faktorer som också spelar roll. Ju mer jämställt samhälle vi får desto större skillnad på en ensamstående förälders resmönster och en gift förälders.
Vilket transportsätt får mest resurser och varför.
Transportpolitik i relation till bostadsplanering och arbetsmarknadspolitik.
Och slutligen, är satsningar inom transportpolitik ultimata satsningar eller gynnas jämställdhet mer av satsningar på andra områden?
Frågeställningarna var uppskattade och ledde till en intressant diskussion.
Det jag tar med mig från mötet (där de andra var eller har varit opolitiska handläggare) är hur svårt man upplever att göra en jämställdhetsbedömning av ett projekt. Jag frågade hur ofta politikerna efterlyser bättre bedömningar eller göra andra bedömningar än tjänstemännen och svaret var i stort sett aldrig.
Man lyfte fram Malmö som en stad som kommit långt med de här frågorna och att det berodde på att de hade politiker som drivit på, skapat en debatt och ett allmänt intresse kring jämställdhetsperspektivet.
Jag ska återkomma till den här frågan när jag har mer tid. Vi ska också ha fler möten i referensgruppen.