Har funderat på modern krishantering hela veckan.
Gustav Fridolin berättade häromdagen hur Shell publicerat väl valda delar ur sin opinionsundersökning och låtit andra delar som inte bekräftade deras budskap, hållas hemliga.
Oljebolaget BP bli upptäcka med att ha fejkat inte bara en bild utan flera. Svd har ett bra bilspel som visar alltsammans.
När Vattenfall skakades som mest med diverse olika kriser var ledningen tysta. Precis som ledningen för BP, så höll dom sig undan ganska länge, innan de tvingades fram och fick stå till svars.
Det känns som att många stora bolag brister rejält i sin omvärldsanalys. Vi lever inte i en liten värld längre. Vi lever inte i en värld där hemligheter står sig särskilt länge. Den här insikten måste påverka krishanteringsplanen.
Det finns många goda exempel på hur Sverige har fungerat. Statsministrar som åkte tunnelbana till jobbet utan att bli igenkända. Ministrar som hängde med prostituerade och backades upp, partipolitiska fixare som hade nyckel till polishuset och åkte polisbil som andra åker taxi. Sånt håller vi inte på med längre, för man kommer inte undan med det.
En politiker kan inte ens betala en barvakt svart eller glömma tv-licensen eller ligga i vårdnadstvist, utan att det blir vänt in och ut för att mätta allmänhetens intresse. Ett sådant faktum måste påverka krishanteringen.
Företagsledningar i skandalomsusade bolag, glöm att ni kommer undan, och även om ni skulle kunna komma undan, agera som att ni vill ta initiativet och visa att ni tänker bättra er.
Så skapar man förtroende i ett modernt, öppet, dygnet runtsamhälle där vem som helst kan vara Janne Josefsson och avslöja allt genom några klick med mobilen.