I måndags var jag på en länskonferens ordnad inom ramen för fattigdomsåret som pågår nu i hela EU. Jag var där i egenskap av ambassadör för fattigdomsåret. Konferensen inleddes på länk från Göteborg, med Maria Larsson, en representant från EU-kommissionen var på plats och Tapio Salonen redogjorde för hur fattigdom ser ut i Sverige.
Därefter skulle ett samtal i Malmö ta vid. På plats i publiken satt många med egna erfarenheter av fattigdom. Bland oss i paneldebatten var erfarenheterna sannolikt begränsade.
En publikfråga handlade om vi tycker att dator ska ingå i riksnormen. Riksnormen anger vad som är minimum för kommunerna att tillgodose när de beviljar försörjningsstöd. Idag ingår inte dator. Istället för att lyssna in flera röster från publiken om vad man ansåg att datorn betyder för att skaffa sig kunskap och därmed makt att ta sig ur sin fattigdom började panelen moralisera över att folk hänger så mycket på nätet.
Att skolan förutsätter dator i hemmet för att kunna göra läxorna var enligt panelens mening inget problem. Det mesta skolarbete gör man ändå i skolan (helt fel) och behövde man ändå dator kan man gå till biblioteket.
Enligt min mening kan vi inte med försörjningsstödet styra samhällets utveckling. Däremot kan vi använda det för att ge människor förutsättningar att ta sig ur fattigdom. För vuxna handlar en dator om att kunna sköta sin ekonomi, bostadsförmedlingen kontakt med Skatteverket, sjukvårdsrådgivningen och annat som kräver e-legitimation och egen dator. Både för vuxna och unga är datorn en möjlighet att bredda sitt sociala nätverk, utan att man behöver avslöja så mycket om sin ekonomiska situation. Se gärna Mediarådets rapport om ungas datorvanor som kom samma dag. Är man femton år och saknar dator hamnar man utanför den vanliga kompisgemenskapen också, eftersom mycket av umgänget även med de vanliga kompisarna sker digitalt.
(Jag kan inte se att det är en högre moral att sitta och hänga utanför en korvkiosk hela kvällen, som unga gjorde förr i världen.)
En annan bra fråga handlade om hur man ska minska risken för att fattigdom blir ett socialt arv. Då talade jag om tillgång till bostad, möjligheten att få så många chanser man vill att utbilda sig, samt att skolan inte ska bidra till att peka ut skillnader mellan barn.
I panelen satt en moderat från Höganäs. Han gillade inte mig när jag talade om datorns betydelse. När jag talade om skolans roll att inte peka ut barn blev han provocerad. Han menade att istället för att ha en uppsättning skridskor som alla lånar de tio ggr per termin man åker skridskor, så ska skolan arbeta med värdegrundsfrågor så barnen lär sig att en del är fattiga och andra är rika. Ni kan tänka er hur arg jag började bli, men jag försökte dölja det.
Allt fler ur publiken började droppa av och moderatorn gjorde ett klokt val att börja avrunda. Vi skulle få säga varsin sista mening om vad vi skulle göra nästa vecka för att fortsätta kampen mot fattigdom. När det är moderatens tur säger han ingenting om det utan börjar istället tala om att vi i Sverige har det så bra, att det egentligen inte finns fattigdom här, tänk på alla barn som dör runt om i världen. Han var sista talare och innan jag ens hunnit hoppa ner från den höga stolen så hade han sprungit ut ur lokalen.
Hans beteende gör mig så arg och det är så i strid med de syften vi satt upp för fattigdomsåret och fått godkända av kommissionen. Året går ut på att öka kunskapen hos både allmänhet och beslutsfattare om hur fattigdom ser ut i Sverige, och att ge berörda möjlighet att få komma till tals och berätta om sin situation. Det är också viktigt att prata om hur vi kan öka förutsättningarna att ta sig ur fattigdomen, baserat på det vi hör och lär av varandra.
Att då komma till en konferens och inte vara det minsta lyhörd eller ens intresserad, göra inlägg om att vi måste lära barn att hantera att de bor i ett land med ökade klyftor istället för att minska klyftorna, avsluta med ett nedsättande inlägg som står helt i strid med konferensen syfte. Och därefter inte ens stå för det man sagt utan springa därifrån, det är så lågt och så ovärdigt alla de deltagare som kom till konferensen i tro om att få föra ett samtal med beslutsfattare och få komma till tals och få berätta om sin situation och få respekt för de berättelserna. (sorry för lång mening)
Uppenbart behöver vi minst ett år till att helt och hållet fokusera på den här typen av frågor.
Hela det nationella programmet för temaåret mot fattigdom finns här (i början finns huvudsyften och delsyften)