Att Ibrahim Baylan nämnde barnen som ett skäl till varför han lämnar uppdraget som partisekreterare, väckte en del uppmärksamhet igår. Jag tror inte heller att barnen ensamt var skälet till att han valde att sluta, men jag kan gott tänka mig att familjen ser det som en fördel ju fler vuxna som kan vara närvarande hemma. Som jag förstår det har Ibrahim Baylan och hans fru en fyraåring och en ettåring, det är en rätt krävande tid i föräldraskapet för de flesta.
Jag vet inte hur anpassad Socialdemokraternas organisation är för att heltidsuppdrag eller fritidspolitik ska gå att kombinera med föräldraskap. För de som är anställda finns det en lag som kräver att arbetsgivaren underlättar. Men oavsett hur riggad socialdemokraternas organisation är för småbarnsföräldrar så måste människor ändå ha rätt att göra val.
Målet är inte att alla ska välja lika, eller får höra ”men kom igen, Ibbe, nu har vi gjort allt vi kan för att bli en jämställd organisation, då måste du hänga kvar”.
Målet med att ha en organisation som underlättar jämställdhet och föräldraskap, är att människor kan göra val. De kan välja att vara politiskt aktiva, men man måste också få välja att inte vara aktiv under en period, utan att skuldbeläggas eller straffas genom att räknas bort helt från framtida tunga uppdrag.
Det som är positivt med Ibrahim Baylans brev till s-medlemmarna (som jag tagit del av) är att han, även som man, ställs inför de här valen. Det är relevant för honom och hans familj hur hans arbetsveckor ser ut. För några decennier sedan kunde mannen ha ett krävande jobb eller ett slappt jobb och det kvittade lika i arbetsbelastningen för hans fru.
Så min poäng är att jämställdhet även den här gången måste stå för frihet. Friheten att göra egna val, och så klart friheten att slippa bli bedömd utifrån sitt kön och inte sina faktiska val.
Jag tycker att ett brev från Ibrahim Baylan där han inte berör fördelen att få mer tid med barnen hade varit betydligt mer sorglig läsning.