Jan Ericsson (m) skriver att jobbskatteavdraget minskat barnfattigdomen i Sverige: ”Riksdagens utredningstjänst uppskattar att andelen barn som lever i familjer med disponibel inkomst under gränsen för försörjningsstöd tack vare jobbskatteavdraget har minskat med 13 procent mellan åren 2007 och 2010”.
Jag tror att han blandar ihop korten när han samtidigt pratar om försörjningsstödet och jobbskatteavdraget, för om man går på försörjningsstöd får man inte jobbskatteavdrag. Det får man bara när man arbetar.
Jag tycker det är extremt intressant att han inte frågat riksdagens utredningstjänst varför det finns så många familjer som lever under gränsen för försörjningsstöd. Inte minst med tanke på Anders Borgs utspel om att kommunalarna har för höga löner.
Jag tror att arbeta är ett sätt att minska fattigdom. Men moderaterna blir allt mindre trovärdiga i sin jobbpolitik. Vi måste ha en schysst löneutveckling inte minst i kvinnodominerade yrken, för det kommer ge genomslag på barnfattigdomssiffrorna. Föräldrar måste ha tillgång till barnomsorg oavsett när på dygnet de arbetar.
En annan viktig del i en seriös politik för jobb är möjlighet till utbildning. Läste precis att antalet lediga jobb ökar men att arbetslösheten inte minskar i samma takt, och det beror enligt TCO på att obalansen mellan olika utbildningsnivåer ökat.
Sådana perspektiv saknar moderaterna helt.
Uppdaterat: HBT-sossen har läst utredningen och där står det ”Det går således inte att dra några säkra slutsatser om avdragets inverkan på barnfattigdomen från år 2007 fram till idag.”