Hemmaföräldraorganisationen Haro har skrivit ett inlägg om familjepolitik och barnfattigdom på partiprogramsbloggen. Jag tycker att det är bra att de bereds utrymme där. Det finns få organisationer med familjepolitisk agenda, och vi behöver höra olika infallsvinklar för att kunna utveckla en klok politik.
Jag har träffat på Haro lite då och då under årens lopp. Vi har en sak gemensamt, faktiskt. Vi vill att man ska kunna försörja en hel familj på en lön. Hur det ska gå till tycker vi olika om. Man kan säga att jag förespråkar en arbetslinje och Haro en bidragslinje.
Så länge det finns fattiga barnfamiljer i Sverige så har jag svårt att se riktade bidrag till hemmaföräldrar som en bra idé. Istället måste vi hitta nycklar för att minska fattigdomen, och arbete är en sådan lösning. Som ensamförälder är du beroende av en förskola som är öppen när du jobbar och som är bra för ditt barn, för att du ska kunna jobba.
Att som idag, flytta pengar från den allmänna förskolan, till enskilda individers fickor, skapar sämre förutsättningar för vissa gruppers tillträde till arbetsmarknaden, inte bara de föräldrar som stannar hemma. En förskola med allt sämre resurser kommer göra att allt fler som kan välja, väljer bort den och till slut är det bara barn till ensamföräldrar kvar på förskolan. Det gynnar ingen.
Man kan förresten redan idag se hur tid med barnen är en statussymbol. Få föräldrar i Stockholms innerstad sitter på rumpan på kontorsstolen alla sina 40 timmar. De flesta hämtar tidigt och en del hyr till och med in nån för att hämta barnen tidigt, inte för att man själv vill ha den tiden med barnet utan för att visa upp att man har den möjligheten, att hämta tidigt.
Haros försök att flytta barnfattigdomsfrågan från den familjepolitiska agendan till den socialpolitiska är sorglig. Det är att förstärka det som vi försökt undvika med de generella bidragen i Sverige, att peka ut fattiga. Vårt samhälle tjänar på en jämlik resursfördelning, och en del av det är en familjepolitik som bidrar till att utjämna skillnader mellan olika sorters familjer.
I det ingår också att prioritera rätt bland de familjepolitiska satsningarna. Idag har vi en regering som hellre ger riktade stöd till kärnfamiljen (vårdnadsbidrag och jämställdhetsbonus), än satsar på utbyggd barnomsorg eller förstärkt ekonomiskt stöd till de som behöver det mest.