Igår bloggade jag om att Miljöpartiet röstade nej till vårdval inom gynekologin. Jag sitter i hälso- och sjukvårdsnämnden där vi nästan på varje möte har förslag att ta ställning till som gäller vårdvalen.
Vi i Miljöpartiet bedömer vårdvalen utifrån om de tillför något, till exempel mer mångfald, kortare väntetid, och bidrar ett införande av vårdval inom ett sjukvårdsområde till en ökad folkhälsa?
Ofta är de underlag vi ska ta ställning utifrån kortfattade och otydliga. Vi får sällan svar på våra frågor, så vi kontaktar patientföreningar eller yrkesföreningar och frågar vad de tycker.
Många gånger väljer vi att rösta nej till nya vårdval. Nästan alltid poängterar vi behovet av ett underlag som innehåller en analys av vad beslutet får för konsekvenser för människor som söker vård.
Vissa vårdval fyller de krav vi har. Ett sådant exempel är vårdval inom primärvården. Ett annat exempel är vårdval för människor med långvarig kronisk smärta och psykisk ohälsa. Frågan ska behandlas på nästa hälso- och sjukvårdsnämnd och där ser vi att ett vårdval tydliggör gruppens rätt till vård, och att garanterar att resurser avsätts.
När det gäller fördelning av resurser så är det värt att notera att i vårdval för primärvården, där alliansen och MP kommit överens så finns det särskild ersättning till utsatta områden, medan i de andra vårdvalen som alliansen själva beslutat om, så finns det inte en sådan behovsrelaterad fördelning.