Jag besökte förlossningen på Huddinge på kvällen den 6 maj. Jag var där mellan 18 och 22.30. Även om jag fött tre barn själv så är förlossningen som en egen liten värld, där vi bara är på besök några få timmar av hela livet. För de som arbetar där, barnmorskor, undersköterskor och läkare, så är kasten mellan smärta, oro, förväntan, lycka, sorg vardag. Men ändå ska varje kvinna, och varje familj mötas utifrån sina unika behov och förutsättningar. Alla ska känna att de haft den bästa möjliga förlossningen.
Att skapa en sådan miljö är ett tufft jobb för förlossningens medarbetare. Trycket är högt. Alla förlossningsrum och intagningsrum kan vara upptagna men ringer en kvinna som snart ska föda på dörren måste hon få komma in. Jag fick höra att det händer att kvinnor har hela sin förlossning på ett intagningsrum, där det inte finns bedövning. Nyförlösta kvinnor stuvas om till andra rum eller läggs tillsammans, för att nya patienter behöver få tillgång till ett rum. Och det handlar inte bara om rum. Huddinge har ganska många förlossningsrum. Det handlar, som alltid om bemanningen. Det är den som kostar, men det är också den som gör skillnad för möjligheten att få bästa möjliga förlossning.
Jag talade en del med Karin som var koordinator den här kvällen, om vad det gör med dem och deras känslor att veta att de man kan erbjuda födande kvinnor inte riktigt är det de borde få. Det sliter. Att arbeta utan möjlighet till rast, mat eller toalettpaus, att gå mellan flera kvinnor som behöver stöd, är på väg att föda påverkar den egna hälsan. Först tar man ut alla känslor hemma, men nu börjar det också hända på jobbet mellan oss kollegor, får jag höra. Vi är aldrig arga på patienterna, så långt kommer det aldrig gå försäkrar Karin. Men jag skulle förstå om det finns en gnutta otålighet när någon ringer in och egentligen bara behöver prata med nån för en stund, samtidigt som det kommer en hänvisad patient i ambulans och läkaren vill dubbelkolla när en stressad förstföderska senast fick medicin.
Det är politiken som sätter ramarna, som avgör hur långt förlossningens medarbetare ska behöva kompromissa med sin kompetens och patientens behov.
Mina tre viktigaste åtgärder för att komma till rätta med de problem vi ser just nu är:
– Stoppa nedskärningarna på sjukhusen.
Ett årligt krav på 2 procent besparingar urholkar sjukhusens resurser och sänker bemanningen. Nu har det gått så långt att det finns vårdplatser redo, men de är stängda för att avdelningen inte har råd att bemanna dem. När förlossningarna blir fler måste bemanningen utökas.
– Attraktiv arbetsplats
Sjukhusen måste vara attraktiva arbetsplatser. Barnmorskor tar ett stort medicinsk ansvar. Det måste synas på lönen. Det är politiken som sätter ramar för hur mycket resurser ett sjukhus har, och där igenom hur stora möjligheterna är för en god löneutveckling.
– Politiskt ansvar
Det är ingen överraskning hur befolkningskurvorna ser ut i Stockholms landsting. Istället för att vänta in i det sista och först när allt är kaos lova åtgärder, som nya förlossningskliniker, måste politiken planera utifrån utvecklingen av de behov vi ser. Politikens bristande ansvar, eller planeringsförmåga, försätter varje dag enskilda medarbetare i svåra situationer.
Utöver det så märkte jag hur mycket oro det finns hos många blivande föräldrar. Många av samtalen handlade om rådgivning från stort till smått. En inte obetydlig andel kvinnor behövde komma in för bedömning. Jag kommer att fundera vidare kring om det behövs förstärkningar på rådgivningssidan, på tider när MVC inte är tillgängliga och i en annan form än koordinatorn på förlossningen. Kanske behöver också möjligheten att komma in för bedömning få en egen form, med ökad tillgänglighet för att minska trycket på förlossningen på kort sikt.
