Idag granskar Dagens nyheter heldygnsvården inom barnpsykiatrin. Det är skakande läsning. I somras inkom en anmälan till nationella Inspektionen för Vård och Omsorg, från någon anonym. Jag begärde ut och läste, och det lämnar ingen oberörd.
Efter att ha läst skrev Miljöpartiet en interpellation till fullmäktige nu i september, med fördjupande frågor. Vi efterfrågar mer kunskap om hur barnpsykiatrin arbetar med de svårast psykisk sjuka barnen. Hur ofta används tvångsvård, hur länge, hur gamla är barnen som behandlas så, av vilket kön? Verksamheten behöver bli mer transparent och föremål för den politiska debatten och då behövs den här typen av underlag.
Vad är syftet med att öppna på locket på till vården av de svårast sjuka barnen? Dels behöver vi få en medvetenhet om hur svårt sjuka barn det finns och vad som möter dem i vården. Även för dessa barn har jag som politiker ett ansvar när det kommer till styrning och resursfördelning. Dels är det bra att alltid ha ett öppet klimat för samtal om hur vården utvecklas. Vilka metoder finns det evidens för inom barnpsykiatrin? Hur implementeras dem i vårt landsting?
När jag läser chefsöverläkarens kommentar i DN idag blir jag inte så glad. Som politiker ska man inte recensera tjänstemännen, men det jag reagerar på är kommentaren att anmälarna borde gått till sina chefer istället. Jag tycker att kulturen i vården alltid måste vara sådan att anmälningar och granskningar välkomnas och uppmuntras.
Jag har tidigare haft en interpellationsdebatt i fullmäktige om hur vården för barn och unga kan bli mer patientcentrerad och hur patientmakten kan öka, med anledning av det som hände ”Nora”.
Vi kan inte bara prata om barnen som patienter, problem eller svårigheter. De har massa potential också, som vi i vuxenvärlden och i vården har ett ansvar att möjliggöra för dem.