Både SVT och Ekot har rapporterat om bristen på sjuksköterskor på Sveriges stora sjukhus. Bristen visar sig som tydligast nu under sommaren, men är stor hela året. För inte så länge sedan uppmärksammade jag personalomsättningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag har under sommaren fått mejl som bekräftar hur allvarlig situationen är i till exempel vården av cancersjuka barn.
Ansvariga i olika funktioner försöker förklara bristen på sjuksköterskor. Det finns för få utbildningsplatser just där sjukhusen är. Eller att de som sjuksköterskor eller barnmorskor som är trogna anställda, jobbar för lite, eller har fel semesterönskemål. Sånt som egentligen är förutsättningar som på sin höjd borde kunna påverka på marginalen, men inte få resultera i helt avstängda vårdavdelningar större delen av året.
Ska vi lösa de problem som uppenbart finns behöver vi som är ytterst ansvariga, politiker, tala klarspråk om sjukhuskrisen.
Sjuksköterskor har minst tre års akademisk utbildning. De får snabbt stor erfarenhet att möta alla sorters människor, och kan göra skillnad mellan liv och död. De är experter på omvårdnad.
Trots det har de låga ingångslöner. Makten över sin arbetstid kan vara låg. De tvingas allt oftare jobba dag och natt blandat. När de är lediga får de desperata sms om att ta extrapass. Trycket på golvet är hårt. Vårdbehovet ökar samtidigt som många politiker hellre satsar på att låta pengarna rulla i primärvården än på sjukhusen, för att man egentligen inte vill ha patienterna i den dyra sjukhusvården. Som sjuksköterska på något av våra sjukhus står du ofta inför helt omöjliga prioriteringar mellan svårt sjuka patienter.
Den som vidareutbildar sig får sällan mer kvalificerade arbetsuppgifter utan kan komma tillbaka till ungefär samma jobb. Får man ett annat jobb kan lönen bli lägre än innan utbildning. Man tvingas kompromissa med raster, toalettbesök och mat, för att det inte ska vara patienterna som blir lidande för resursbristen. Tiden för kompetensutveckling eller till och med för att lära in nya riktlinjer från Socialstyrelsen saknas.
Det finns sjuksköterskor. Men att de i det här läget hellre väljer att arbeta i bemanningen, i Norge, hos kommunerna eller i en helt annan bransch är inte så konstigt. Jag tror absolut att vi behöver utbilda fler, men vi måste också vara mycket mer rädda om dem vi har.
Ibland får Vårdförbundet, jag och andra, kritik för att vi sprider en nidbild av vården som skrämmer bort människor från att arbeta i den. Men verkligheten talar sitt eget språk.
För mig är det viktigt att vara en politiker som lyssnar på de berättelser som kommer från människor som arbetar i vården eller är patienter. Min uppgift är inte att övertala dem om att deras verklighet är fel, utan att ta deras berättelser (som det ju också finns statistik som bekräftar) på allvar.
Först när vi talar klarspråk om problemen kan vi finna de bästa åtgärderna. Jag har gott hopp om att det är fullt möjligt att återskapa sjukhusen som attraktiva arbetsplatser.