Helenes Blogg

Tankar om miljö, omsorg och välfärdssamhället.

BVC i Skarpnäck är viktigt

Har
just ställt en fråga på landstingsfullmäktige om nedläggningen av BVC i
Skarpnäck. Majoriteten tänker inte vidta några åtgärder utan lever på
hoppet om att det ska lösa sig ändå.

Visst är det märkligt att det
alltid är boende i områden med högre ohälsa som så självklart ska resa
någon station för att få sin vård. Att lägga ner en BVC på lika
befolkningstäta Lidingö och hänvisa människor över bron, det skulle inte
vara politiskt genomförbart.

Vårdvalet får aldrig användas som ursäkt för att slippa ta politiska ansvar för befolkningens rätt till hälso- och sjukvård utifrån behov.

Jag passar på att tipsa om aktuell ADHD-forskning

Idag publicerade Dagens nyheter en kolumn av Nathan Shacher, med resonemang och referenser till den ökände Janne Larsson, som är verksam som skribent åt Scientologerna.

Scientologerna gillar inte psykiatrin och vill hellre att människor går i rehabilitering för psykisk ohälsa hos dem, så att pengarna hamnar i deras fickor istället för läkemedelsbolagens. Här kan du läsa om Janne Larssons arbetsmetoder och hur han kommer fram till sina slutsatser, som han sedan flitigt sprider bland annat till oss landstingspolitiker.

Jag blev glad när jag läste Twitter och såg med vilken kunskap och engagemang som Shachers text motbevisades.

Alltså, jag tycker nästan aldrig som DN:s ledarsida med undantag för kloka tankar från Erik Helmersson och ibland Hanne Kjöller. Så jag är van vid det. Däremot förväntar jag mig en viss nivå på de fakta och påstående som läggs fram. Och med Shachers text var den nivån överskriden, och det är därför jag har svårt att förstå det publicistiska beslutet att släppa igenom den. Expressens Isabelle Sthål om det här.

Wolodarski försvarar publiceringen genom att hänvisa till ett antal amerikanska artiklar som han tycker är på samma tema som Shachers ADHD-text. Jag håller inte med om det. DN:s text bygger på propaganda direkt hämtad från Scientologerna, med kommersiella syften med att misstänkliggöra psykiatrin och dess metoder.

En del av det som står i de amerikanska artiklarna är självklarheter i Sverige, men kanske inte i USA. En handlar om att antidepressiv medicin inte alltid är rätt vid lättare depression. Det håller Socialstyrelsen med om i sina riktlinjer.

Han länkar också till en artikel om att forskning visar att bäst resultat för barn med ADHD uppnås med kombinationen läkemedel och andra former av stöd. Så är det garanterat, och så tror jag barnpsykiatrin i Sverige jobbar. I Stockholms landsting finns ett särskilt ADHD-center med alla stödinsatser samlade. Debatten i Sverige behöver vara utifrån den svenska kontexten, och inte den amerikanska, om vi ska komma nån vart. Framför allt kan inte utgångspunkten vara att en etablerad och beforskad funktionsnedsättning är hittepå.

Wolodarski meddelar att han håller dörren öppen för fortsatt debatt i tidningen om ADHD. Det är väl tveksamt om just en specifik funktionsnedsättnings vara eller inte vara är en bra nivå för debatten. Som politiker är jag noga med att lämna diagnosticering och behandlingsmetoder åt läkarna, för det är viktigt med forskning som utgångspunkt istället för egna åsikter. För min del skulle jag hellre debattera resursfördelning och hur samhället, inte minst skolan, kan bli mer tillgängligt.

Jag avslutar med att länka till forskning så kan ni läsa mer symptom, orsaker och behandling i svensk kontext, på egen hand:
Här är en sammanfattande artikel om aktuell forskning. 
Forskning på Karolinska insititutet – KIND
Stockholms landstings vårdprogram för ADHD.
ADHD-studier i Göteborg, missa inte Svenny Kopp som forskat på ADHD hos flickor.


Rapport från resursskolorna

Rektorn började med att berätta att på grund av Stockholms nya ersättningsregler för barn med särskilda behov så startar skolan ingen förskoleklass 2014. 
Det går inte för skolan att sortera bort barn ur kön som inte har en ersättning som täcker placeringen, utan då pausar de hela verksamheten för den åldern. 
När föräldrarna fick det här beskedet upplevde jag deras känsla av förtvivlan så stark, att jag var tvungen att hålla på med min telefon för att få tankarna på annat och inte börja gråta.
Rektorn var vänlig nog att säga att politikernas beslut beror på okunskap och att de snart kommer att förstå, och ändra sig. 

Att lyssna på barn del 2 – barn med autism

Dagens andra inlägg om barn och deras rättigheter handlar om att habiliteringscentrum för barn med autismspektrumtillstånd, 0-7 år har stängt sin intagning. Du kan läsa mer om det här. 

För de här barnen och deras föräldrar finns ingen valfrihet, utan de är hänvisade dit. De som nu får sin diagnos och framtill siste januari, kommer inte att få tillgång till den kompetens som finns kring att ge familjen stöd och verktyg att anpassa vardagen efter barnet. Konsekvensen bli att barnen får sämre möjlighet att utveckla sina svaga och starka sidor och på sikt öka sin självständighet.

Samtidigt som de neuropsykiatriska utredningarna genom politiska beslut har har ökat i
omfattning så har inte den behandlade verksamheten fått samma utökning av
sina resurser. När fler får diagnos (vilket inte konstigt eftersom vi det nu
genomförs fler utredningar) så måste resurser för habilitering av dessa barn
dimensioneras därefter.

E

n stor
andel av ökningen av diagnoser står för att forskningen nu kommit ikapp
med hur flickors symptom ser ut. Det här är blir också en jämställdhetsfråga,
när flickors behov blir synliga är resurserna plötsligt slut.

Med anledning av detta så har jag lagt en skrivelse på hälso- och sjukvårdsnämnden med följande frågor: Vilka
konsekvenser får det här beslutet för de drabbade barnen och deras familjer? Varför ensidigt öka
resurser på upptäckt men inte följa upp med en likvärdig resursförstärkning inom
habilitering?

Att lyssna på barn del 1 – barn med rörelsehinder

Igår fattade hälso- och sjukvårdsnämnden ett nytt beslut kring intensivträning för bland annat barn med cp-skada. Det har varit flera turer kring ärendet, och det började med att jag reagerade på det första upphandlingsunderlaget. Där tog man ingen hänsyn till barnens behov av kontinuitet av träning, eller att man säkert gärna fortsätter med en metodik som gett goda resultat.

Nu är konduktiv pedagogik säkrad både för de barn som redan använder metoden, och för dem som skulle vilja testa. Runt om i landet fortsätter föräldrar driva frågan om rätt till den pedagogiken. Jag önskar er lycka till för det måste finnas valfrihet även i barns habilitering! I Stockholm är nästa steg att säkerställa samma valfrihet även för dem som fyllt 18 år.