Igår kom Rädda barnens efterlängtade rapport där de fördjupar analysen av barnfattigdom, och tittar på familjepolitikens betydelse för att minska barnfattigdomen. En bra familjepolitik har större betydelse än vad jag tror att många inser. Ett exempel är barnbidrag och flerbarnstillägg, som ofta är ifrågasatta. De spelar roll! Att ha barn, och att ha flera barn, är sådant som ökar risken för fattigdomen.
Att den moderatledda regeringen ändrat målet för familjepolitiken kände nog få till. De gjorde det redan i första regeringsförklaringen.
Den socialdemokratiska regeringen hade som mål för sin familjepolitik att utjämna skillnader mellan olika familjer. Alliansregeringen började med att ändra det till att familjepolitiken ska bidra till förbättrade förutsättningar för en god ekonomisk levnadsstandard. I den senaste budgeten har man lagt till ökad valfrihet och stärkt makt över de egna livssituationen för alla barnfamiljer.
Istället för att utjämna skillnader mellan olika familjer, till exempel sådana med barn och sådana utan, en slag solidarisk politik, så handlar det nu om att skapa förutsättningar. I klartext betyder det tuffare villkor för sjuka och arbetslösa så att man tvingas till arbete. Men så enkel är inte verkligheten, och en hög arbetslöshet och allt fler utförsäkrade föräldrar ökar barnfattigdomen.
Det där med valfrihet och makt handlar mest om rätten att välja förskola eller att få bli hemmafru. Det har i bästa fall inga effekter på barnfattigdom, i sämsta fall har det det.
Läs gärna en gammal Makalösakommentar, fyra skäl till varför barnfattigdomen ökar.
Gustav Fridolin, Magnus Ehrencrona och jag ger vår syn på barnfattigdom i Aftonbladet.