Göran Hägglund väljer att fortsätta prata om varför han vill förstatliga sjukvården, på SvD Brännpunkt idag.
Jag gillar artikelns ansats, att peka på det resursslöseri som finns i vården och dit besparingarna aldrig verkar nå. Som att vi har ett tjugotal robotar för prostataoperationer i ett land som behöver sex stycken.

Landstingen behöver inom sig arbeta mer som en koncern och samverka, om vi ska klara att effektivisera vården på ett rimligt sätt. Det skrev Miljöpartiet i sin rapport Trygg och modern vård som presenterades i Almedalen för två år sedan.

Däremot tror jag inte på idén om en stor organisationsförändring. Sjukvården behöver, precis som skolan, arbetsro. Istället för att drastiskt flytta makt över hälso- och sjukvården längre bort från medborgarna, så kan vi titta på forskningen och fokusera på att i högre utsträckning implementera den så att det vi vet är bra också kommer människor till nytta.

Utöver den enorma utmaningen så orsakas problem vi ser idag i sjukvården till stor del av resursbrist som skapat en ond spiral där landstingen fått svårt att attrahera och behålla kompetens. Borgerliga politikers ideologiska agenda, med skattesänkningar och privatiseringar har skett på bekostnad av resurser och jämlik vård.

I ett sånt läge är det svårt att se nyttan med att lägga ansvaret för vården under ett departement som leds av Sveriges minsta parti, i en regering där i slutändan finansdepartementet och Moderaterna ändå bestämmer allt.

Istället behöver vi arbeta mycket mer med att utnyttja den regionala beslutsnivå som landstingen är. I någon mån är behoven av sjukvård oändliga. Det är därför vi har sjukvårdspolitiker, för att göra prioriteringar. Framtiden kräver mer dialog mellan forskning, vårdens professioner, politiker och medborgare, om behov och resursfördelning, och det görs med fördel nära människor på regional nivå.