När jag för ett år sedan fick mitt tredje barn misslyckades jag totalt med att följa med de stora barnen på deras aktiviteter. Det var dåligt av mig. Men med tre barn varav ett är en bebis med allt vad det innebär så fixade inte jag att i slutet på dagen passa tider och gå hemifrån. Nu är vi på banan igen och alla aktiviteter flyter på.

Så det är min första reaktion på skriverierna om pojken som beviljades kontaktperson för att komma iväg på fotbollen. Att det finns lägen i livet där man faktiskt inte orkar gå iväg med sina barn på aktiviteter. Att döma av reaktionerna så är jag ensam om att ha upplevt det. Sannolikt är det som med allt annat i föräldrarollen, att erkänna skulle tolkas som att man är en dålig förälder och sånt är det socialt dödsstraff på.

Eftersom jag också arbetat med ensamföräldrar i flera år har jag fler perspektiv. Det är människor som trots att de jobbar mest av alla i samhället, hemarbetet och lönearbetet sammanräknat, har sämre hälsa, sämre sociala nätverk, sämre ekonomi och bor trångt i områden som är mer utsatta för brott, så är de fantastiskt kapabla och orkar hur mycket som helst.

Jag har sett människor orka så mycket i så utsatta lägen att jag förundras. Många av de blir inte utbrända för de vet att det går bara inte. Ingen skulle fånga upp dem och deras barn om kroppen och hjärnan lade sig ner och gav upp. Det en del gör, är att vända sig till socialförvaltningen och be om hjälp.

Det sitter långt inne för det innebär en granskning av familjen, och det är ganska osannolikt att man ska få hjälp. Så min reaktion på att barnet till en ensamförälder nu lyckats få rätt till hjälp för att komma iväg på träning är positiv.

För vi vet också att barn till ensamföräldrar in mindre utsträckning har en aktiv fritid med aktiviteter. Här har vi åtminstone en pojke mindre i statstiken. Den som har mer än ett barn vet vad som händer hemma när något av barnen är borta en stund. Det infinner sig ett lugn. Jag vet inget om den här förälderns vardag, men utifrån att hon faktiskt vände sig till Socialtjänsten och bad om hjälp, så tror jag att den där stunden när pojken är på träningen kan betyda mycket för henne. Sånt där som kärnfamiljsföräldrar pratar om, egentid, det finns ju inte för många ensamföräldrar. De kan inte ens vila sig när de är sjuka. Tänk då vad en timme i veckan gör skillnad!

Jag skulle inte råda alla ensamföräldrar att per automatik vända sig till Socialtjänsten för att få hjälp. Men om du känner att du snart inte orkar mer och att du verkligen behöver hjälp oavsett hur stor eller liten, så tycker jag att du ska prata med dem om vilka möjligheter som finns. Jag är en av dem som hoppas att beslutet om pojken som får stöd att komma till fotbollsträningen blir vägledande.

(Ni vet kanske att jag också tycker att ensamföräldrar skulle kunna få ha barnen någon timme extra på förskolan/fritids för att hinna handla eller klippa sig i lugn och ro någon gång i bland. Det är sannolikt en billigare lösning. På Östermalm finns det dessutom fritids som följer med barnen till externa aktiviteter, eftersom föräldrarna där är så upptagna av att jobba.)