Idag på TCO-seminarium presenterade Shadé Jalali och jag och våra idéer om hur barnomsorgen kan utvecklas. Vi tog fasta på en idé om all inclusive-omsorg. Allt som sker i omsorgen ska tillhandahållas där, föräldrar medverkar inte på dagtid, och man kan dessutom köpa till tjänster som tvätt och färdiglagad mat i portionsförpackning. Vad tror ni om det?
Det här med föräldramedverkan
Som väntat får jag en del kommentarer om varför jag alls skaffat barn. Vi gör olika prioriteringar i livet, och då tänkte jag säga två prioriteringar som jag gör för mina barn:
Jag har aldrig lämnat dom till barnvakt för att gå på fest eller på annat sätt roa mig.
Dom har aldrig sett mig dricka alkohol.
Och så ska jag ärligt säga att jag tar striden för onödiga möten även på jobbet. Ni som träffar på mig i olika sammanhang vet att jag ofta har synpunkter på tider och planering av möten. Det är en konsekvent linje från min sida.
Läs gärna Skriet från Kärnfamiljen som lyfter upp föräldramedverkan och vad de gör för att segregera barnen. Ännu en viktig aspekt på frågan.
Föräldrars medverkan i skolan
För andra dagen den här veckan hade jag igår en debattartikel på Newsmill. Den här gången om ett kärt och angeläget ämne – förväntan på föräldrars medverkan i skolan. Det blir som mest intensivt nu i maj och juni, jag har räknat ut att det handlar om 31 arbetstimmar för min del. Kunde man inte åtminstone sprida ut det lite?
Igår träffade jag en familj i Skåne, som ska på ”grillfest” på sin förskola idag. Det visade sig att under den så kallade grillfesten förväntades föräldrarna bygga både uteplats och koja på gården. Och helst ska man medta eget material och egna verktyg.
Är det ett föräldrakooperativ? Nej det är en kommunal förskola. Och mina vänner betalar dessutom maxtaxa på 1200 kr, och får på grund av arbetslöshet bara ha sin son på förskolan tre timmar per dag. Mellan kl 9-11. Det vill säga efter frukost och före lunch. Är det inte helt otroligt?
Politik och familj – måste man?
Politiken ställer krav på ständig tillgänglighet. Catarina beskriver det så bra i ett inlägg på sin blogg, citeras delvis här:
Jag minns när akutmottagningen på Norrtälje sjukhus var hotat av nedläggning 2003, jag tror att det är få som minns det så väl som jag gör. Jag var mestadels ensam hemma med vår äldsta dotter som då var ett år. När jag inte jobbade alltså. Varje ledig stund ringde telefonen oavbrutet; det var oroade medborgare, andra politiker (för eller mot), journalister från TV och rikstäckande tidningar och jag var hela tiden tvungen att svara. Och vad gör man när man inte kan få 1+1 att bli 2, dottern ligger på golvet och gråter av hunger, larver i pannkakssmeten och telefonen bara ringer?
Politiken innebär också massa möten, ofta på kvällen. Och det är oflexibla möten. Man ska ta hänsyn till beredningsprocesser och andra människors schema. Att barnet trillat med huvudet före nerför trappan spelar ingen roll.
Måste man verkligen vara politiskt aktiv när man har småbarn? Kan det inte vänta? Är inte priset man/barnen får betala för högt?
Politik inte meningen att vara en sysselsättning för resten av livet så självklart kan du välja att vara mer aktiv i perioder när din situation gör det enklare för dig.
Jag har själv valt att lämna ett uppdrag som jag trivdes bra med, för att min familjesituation krävde det. Och det är inget jag ångrar eller reflekterar över. Det var bara att göra.
Men, politik bygger på representativitet. Politiker har olika perspektiv. Ofta kan man inte se längre än näsan räcker. Så ska det finnas en bra politik för områden som är viktiga för dig, och för andra med vardagar som liknar dina, så behöver du vara politiker åtminstone nån gång under din livstid.
Här är mina tips till partier och andra föreningar som vill öka jämställdheten hos sina förtroendevalda.
Gösta, Gösta vakna! Vi lever inte på 50-talet längre
Ibland är jag naiv och får för mig att kampen för kvinnors rätt att arbeta är tagen och att det är självklart. Idag läste jag till och med en rapport från EU-kommissionen där de läxar upp medlemsländerna för att de brister i att ordna barnomsorg, på de tider när föräldrar arbetar. Kommissionen bevisar att länderna förlorar både i födelsetal och ekonomiskt, på såna missar. Upplyftande läsning.
Men framåt kvällen hinner verkligheten ikapp mig. Mathias Knutsson tipsar om en artikel i Kristianstadbladet. Kristianstad kommun ska anställa ny vd och väljer en man därför att den enda kvinnan hade småbarn. Jag citerar Gösta Johansson:
– Det var en som bara hade dansutbildning. Och så en kvinna från Malmö som verkade kompetent, men hade små barn. Där insåg vi i styrelsen att det är ohållbart att pendla 1,5 timme var väg om dagen med små barn hemma.
Han måste vara komplett galen.
Vem är det som avgör vad som är en hållbar familjesituation eller inte? Vad vet han om denne kvinnas familjesituation, tillgång till barnomsorg, planer på att flytta om drömjobbet dyker upp?
Jag orkar inte skriva mer om detta just nu, jag blir personligt ledsen av att höra sånt trams. Jag tar kontakt med DO och ser vad vi kan göra.
Även Camilla Wagner på Veckans affärer uppmärksammar Gösta Johanssons uttalande.