Den här veckan verkar det vara inne att slå ner på ensamföräldrar.

Tydligen är det så att en organisation för ensamstående föräldrar ska hålla sig lugn och helst inte säga något alls. När vi tar ton, när vi blir en synlig del av samhällsdebatten och till och med får pris, då provocerar det.

Igår skrev Elise Claesson på Aftonbladet debatt att Makalösa är en fackförening som kräver mer bidrag. Motsägelsefullt bara det. Hon fortsätter med fler felaktiga påståenden. Makalösas replik finns att läsa här, den är kul faktiskt.

Idag skriver en för mig okänd kvinna i BLT, att det inte är synd om ensamföräldrar. Hon verkar helt ha missat att Makalösa är en empowermentorganisation. Och att det vi kräver faktiskt är sådant som kärnfamiljen får. Det finns ingen anledning att barn i kärnfamiljer får skolskjuts och barnomsorg men inte barn till ensamföräldrar, oavsett hur kapabla och fantastiska ensamföräldrar är.

Krönikören i BLT har rätt i att det inte är synd om ensamföräldrar. Men för den sakens skull behöver inte ensamföräldrar ha sämre tillgång till samhällsfunktioner än andra familjer har.

Och för den förälder som skulle kunna få cancer, blir arbetslös eller överskuldsatt, är det inte bra att det finns en grundtrygghet som ser till att barnen drabbas mer än nödvändigt av det?

Upptäckte precis att Makalösa föräldrar är nominerade till priset Årets lobbyist, för andra året i rad. Roligt!

Jag tycker att det vi fått igenom är stort, men jag tycker att vi lyckats bra med det vi inte åstadkommit också.

Vi låter aldrig debatten om rätten till barnomsorg vila. Vi har fått partierna att presentera hela politiska program för ensamföräldrar. Vi har fått sättet att diskutera ensamföräldrar att förändras, från att prata offer till att prata möjligheter och förutsättningar.

Det är sju veckor kvar tills jag slutar på Makalösa föräldrar. Snart är det dags att summera.