Många av oss och runt oss är bekymrade över våra äldres hälsa. Allt fler går ner i arbetstid för att vårda, stödja eller vägleda sjuka äldre. Konsekvenserna av otillräckliga resurser i sjukvården slår oftast hårdast mot äldre. Därför är en trygg sjukvård en viktig satsning för Miljöpartiet.

Vården av äldre är uppbyggd utifrån hur det var förr, att multisjuka äldre bodde på äldreboenden eller vårdhem. Idag är situationen annorlunda, de allra flesta bor kvar hemma. Vården av äldre behöver anpassas efter dagens situation, för att minska äldres utsatthet och onödigt lidande.

För de som har allvarligare tillstånd och behöver sjukhusvård är situationen ansträngd. Det är ofta äldre som får vänta länge på vård på akutsjukhusen. De är inte akut sjuka i den mån att de behöver snabbt omhändertagande, och därför går andra akuta fall före dem på akutmottagningarna. Däremot är har de bekymmer som kräver sjukhusvård, och ibland inläggning.

Det första som måste göras för en tryggare vård för äldre är ett stopp för besparingarna på akutsjukhusen. Vi måste öppna upp de vårdplatser som nu är stängda, och anställa fler sjuksköterskor. När det är ont om sjuksköterskor i vården är det ofta de äldre som drabbas värst. Sjuksköterskorna är experter på omvårdnad, och behöver vara tillräckligt många för att ha tid för viktiga uppgifter som att göra rutinkontroller, hålla uppsikt över liggsår och vätskebalansen.

För att minska onödig väntan på vård vill Miljöpartiet att de specialistsjuksköterskor som arbetar i ambulansen ska ha ett mandat att avgöra var patienten bäst får vård. Alla som ringer ambulans mår inte bäst av att åka till en akutmottagning där man får vänta länge på hjälp. Istället kan en snabb tid på vårdcentralen, ett besök i hemmet av en jourläkarbil eller ett direktintag på exempelvis geriatriken eller en hjärtmottagning vara en bättre lösning.

Både SVT och Ekot har rapporterat om bristen på sjuksköterskor på Sveriges stora sjukhus. Bristen visar sig som tydligast nu under sommaren, men är stor hela året. För inte så länge sedan uppmärksammade jag personalomsättningen på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Jag har under sommaren fått mejl som bekräftar hur allvarlig situationen är i till exempel vården av cancersjuka barn.

Ansvariga i olika funktioner försöker förklara bristen på sjuksköterskor. Det finns för få utbildningsplatser just där sjukhusen är. Eller att de som sjuksköterskor eller barnmorskor som är trogna anställda, jobbar för lite, eller har fel semesterönskemål. Sånt som egentligen är förutsättningar som på sin höjd borde kunna påverka på marginalen, men inte få resultera i helt avstängda vårdavdelningar större delen av året.

Ska vi lösa de problem som uppenbart finns behöver vi som är ytterst ansvariga, politiker, tala klarspråk om sjukhuskrisen.

Sjuksköterskor har minst tre års akademisk utbildning. De får snabbt stor erfarenhet att möta alla sorters människor, och kan göra skillnad mellan liv och död. De är experter på omvårdnad.

Trots det har de låga ingångslöner. Makten över sin arbetstid kan vara låg. De tvingas allt oftare jobba dag och natt blandat. När de är lediga får de desperata sms om att ta extrapass. Trycket på golvet är hårt. Vårdbehovet ökar samtidigt som många politiker hellre satsar på att låta pengarna rulla i primärvården än på sjukhusen, för att man egentligen inte vill ha patienterna i den dyra sjukhusvården. Som sjuksköterska på något av våra sjukhus står du ofta inför helt omöjliga prioriteringar mellan svårt sjuka patienter.

Den som vidareutbildar sig får sällan mer kvalificerade arbetsuppgifter utan kan komma tillbaka till ungefär samma jobb. Får man ett annat jobb kan lönen bli lägre än innan utbildning. Man tvingas kompromissa med raster, toalettbesök och mat, för att det inte ska vara patienterna som blir lidande för resursbristen. Tiden för kompetensutveckling eller till och med för att lära in nya riktlinjer från Socialstyrelsen saknas.

Det finns sjuksköterskor. Men att de i det här läget hellre väljer att arbeta i bemanningen, i Norge, hos kommunerna eller i en helt annan bransch är inte så konstigt. Jag tror absolut att vi behöver utbilda fler, men vi måste också vara mycket mer rädda om dem vi har.

Ibland får Vårdförbundet, jag och andra, kritik för att vi sprider en nidbild av vården som skrämmer bort människor från att arbeta i den. Men verkligheten talar sitt eget språk.

För mig är det viktigt att vara en politiker som lyssnar på de berättelser som kommer från människor som arbetar i vården eller är patienter. Min uppgift är inte att övertala dem om att deras verklighet är fel, utan att ta deras berättelser (som det ju också finns statistik som bekräftar) på allvar.

Först när vi talar klarspråk om problemen kan vi finna de bästa åtgärderna. Jag har gott hopp om att det är fullt möjligt att återskapa sjukhusen som attraktiva arbetsplatser.

Färdtjänsten har fått välförtjänt uppmärksamhet i veckan. Dels har klagomålen på färdtjänsten ökat, men dels är det också bra att ha en bredare diskussion om hur välfärdens olika delar fungerar.

Jag har ägnat jullovet åt att gräva upp nässlor (nio säckar blev det) och tänka bakåt och framåt.

Jag har kommit fram till att 2013 var ett av mina mest lärorika år på länge. Jag har lärt mig massor om mig själv, om ledarskap, om politik och inte minst en massa om hur vården fungerar. Tack till alla som tar sig tid att låta mig följa med i verksamheten, eller kommer på möten och berättar om sin vardag som medarbetare, anhörig eller patient.

Vad ska hända 2014 då?
Jag ska cykla till jobbet. Jag önskar att mina barn får vara friska. Jag ska fortsätta försöka ha dialog med många om hur politiken bör utformas så att den styr rätt. Jag ska vara tacksam och njuta av att få vara en del av valrörelsen.

Jag har ett mål. Och det är vad som ska stå på tidningarna som landar på mitt hallgolv dagen efter valet. Historiskt är ordet.

Morgonen efter valnatten 2010