Göran Hägglund är så söt idag på DN debatt. Han väljer att ta striden för att vara vanlig – igen. För det första, DN debatt är helt fel forum för dem han vill nå. De finns på Aftonbladet.

För det andra så siktar han in sig (på sant schlingmannmaner) på dem som är nöjda. Obama vann valet på att lova förändring.

Det är klart att för ett parti som balanserar på riksdagsspärren, där finns det säkert inte mycket utrymme för löften om förändring. Och om de man säger sig vilja företräda redan har fått det hur bra som helst, så kanske kan man vinna valet på att lova ingenting, bara att dom ska få leva fortsatt vanligt och få vara nöjda med det.

Man kan också säga att med en socialminister som väljer att fylla utrymmet på en helsida i dn med ingenting, så förstår man varför Makalösa föräldrar måste ta till allt mer för att få fokus på våra frågor – att helt vanliga föräldrar saknar pengar att köpa glasögon och medicin till sina barn.

Valet 2010 kommer tydligen att handla om att vinna storstadsväljarna. Var femte väljare bor i Stockholm.

Det som problematiserats kring detta har hittills handlat om att socialdemokraterna är svaga i Stockholm.

Vad som är mer problemtiskt är att vi har en representativ demokrati. Dem vi väljer ska föra vår talan i riksdagen. Per Schlingmann säger att det parti som lyckas beskriva verkligheten som människor upplever den, som formulerar problemet så vi känner igen det och kan presentera en lösning på vårt uppfattade problem, vinner valet.

Det betyder att kommande ett år och en vecka kommer alla partier lägga all kraft på att beskriva storstadsbornas problem. Förbifarten blir riksangelägen. Filippa Reinfeldts nedmontering av folkhälsan är allas problem. Hämta, lämna, leva är redan ett problem som beskrivs som allas, men som i sanning är mer priset man får betala för att bo i storstan där alla ska åt samma håll samtidigt.

Vad händer med de frågor som berör den som inte bor i storstaden? Miljöfrågorna, sysselsättning, jordbruksfrågor, infrastruktur både i form av transport och teknik.

Och vad händer med de riktigt angelägna storstadsfrågorna, som behöver lösas men som kanske inte attraherar massor av väljare? Jag tänker på segregration och barnfattigdom, två i allra högsta grad heta frågor.

Vad är politikens uppdrag? Att definiera populära problem och få makten, eller ha kunskap om de riktiga problemen men inte kunna göra lösningarna så attraktiva att den stora massan ger politiken makt att genomföra dem?

Är på tåget på väg för att prata ny familjepolitik på vänsterpartiets kommun – och landstingsdagar. Riktigt dålig mottagning på radion 🙁

Idag funderar jag på två påståenden. Ett från internatet med Idea där vi pratade om att arvodering inte höjer kvaliteten på de förtroendevalda, utan snarare tvärtom. Att den ideella insats vi gör eller den kompetens organisationen kan få, står i paritet med den uppoffring som krävs. Jag är van vid arvodesnivån för Grön Ungdoms språkrör som på min tid låg på ett par tusenlappar, och för de pengarna fick vi mycket resultat, så påståendet låter rimligt.

Och så har jag läst Carl Henrik Svanberg i Dagens industri. Han menar att vill man ha de bästa cheferna så måste man ge mycket betalt och ha ett belöningssystem i form av bonus.

Vi binder ris åt vår egen rygg är vad jag tror. Höga krav, och högt tempo, framtvingat av vår övertro på tillväxt kräver omänskliga ledare.

Nånstans lyckas vi få dessa supermänniskor att tro att kompensation i form av pengar gör det värt det. Självklart måste det vara mer pengar för varje år, för vad ska annars fortsätta motivera?

Intressant i sammanhanget är också Hanne Kjöllers reflektioner efter att stått med vid presskonferens med s+v+mp-ledarna i Kungsträdgården förra veckan.

Så här skriver hon:
Vi får det samhälle vi förtjänar. Och i ett samhälle där alla vill prata, och ingen vill lyssna, kommer öron att vara en bristvara. Ju svårare det blir att genomföra en presskonferens på en allmän plats, desto färre kommer att hållas. Minns att det inte är politikerna som drivit fram en utveckling mot mer av livvakter, hemliga telefonnummer och låsta rum. Det är folket.