Politik är en snabb bransch. Jag hade koll på nyhetsflödet fram till 15 i onsdags. Mellan 15 och 17 satt jag i möte, hämtade barn och lagade mat. När jag sedan återkom till flödet var nyhetsvärdet med nya arbetsmarknadsministern redan förbi och det var tid för analyser. Intressant upplevelse.

Obehagligt blev det däremot när jag hörde hennes kommentarer om bakgrunden i Ja till Livet och varför hon röstat mot homosexuellas äktenskap.

Det går inte att säga att det här inte är frågor som är relevant i uppdraget som arbetsmarknadsminister. Det är rättighetsfrågor som är relevanta för alla som vill representera människor och ha deras förtroende att utveckla vårt land. Delar man inte synen på grundläggande värderingar och rättigheter så är det inte rimligt att få ett så stort mandat som att vara minister i regering. (Och minns att folk fått gå från ministeruppdrag för att de inte betalt tv-licensen och haft barnflicka).

Att Elisabeth Svantesson trots allt kommer lyckas vara minister är tyvärr för att det är kvinnors rätt till sin kropp och homosexuellas rättigheter det handlar om. Jag tror inte ens jag kommit så långt som till landstingsfullmäktige om jag hade haft samma typ av åsikter rörande mäns rätt till sina kroppar. Tvångssteriliseringar är inte en fråga som skulle skapa förtroende för mig som politiker.

Om Reinfeldt tror att Moderaterna attraherar kvinnor genom valet av Svantesson, så tror han fel. I Sverige görs 37 000 aborter per år. Runt 1300 människor gifter sig med någon av samma kön. Det är också väljare, och inte minst människor, vars rättigheter är viktiga inte bara för dem utan för de flesta av oss.