Jag är mamma till en flicka som hade trettio procents närvaro i skolan förra terminen. Det är vad vi lyckades åstadkomma med anpassning på skolan och att jag var med i undervisningen.
I tisdags började hon sexan. Hon kom inte ens till sitt klassrum utan satt en stund med Specialpedagogen. För oss var det en lyckad dag. Vi är stolta över att hon kom till skolan och klarade att vara där en stund.
Alla vi som känner Min dotter och lever nära henne är förtvivlade över situationen. Vi försakar allt annat och det enda fokus vi har är att få skolan att fungera. Det räcker ändå inte.
Det senaste jag hörde från rektorn är att hon inte kan gå kvar i deras skola. Läkararna ber oss överväga en specialskola, i kombination med annat stöd, för de ser att hon behöver det.
Hon vill så gärna lyckas i sin vanliga skola och gå i samma klass som sin kompis, så jag har avvaktat och tänkt att vi försöker en termin till.
Nånstans har det funnits en trygghet i att veta att lyckas vi inte så finns det specialskolor med erfaren personal som vet hur man ska göra för att det ska bli bra. Nu ser den dörren ut att vara stängd.
Min dotter är speciell. Hon uttrycker inte sina känslor. Jag bär dem åt henne och hjälper henne förmedla dem när det behövs.
Jag måste också bära mina egna känslor. Misslyckanden, oro, hopp och förtvivlan.
Det finns vuxna som sitter i möte och räknar med att hon ska bli nån annans kostnadsansvar (men vems, var ska hon ta vägen?). Det gör mig arg. Håll tummarna för oss är ni snälla.
