Förra veckan kändes vardag härligt och lätt. Den här veckan segt och omöjligt.

Tidigare idag hade jag möte med en riksdagsledamot och jag missade det. Fanns inte ens uppskrivet i kalendern. Pinsamt.

Om mindre än en timme ska jag och barnen vara på föräldramöte. Känns så att säga som en avlägsen tanke.

Den goda nyheten är att läraren pratat med barnen om vad de ska ha med sig för att hålla sig sysselsatta under mötet och att ett särskilt klassrum finns tillgängligt där de kan vara. Det gör det hela lättare, framför allt tror jag dom är mer motiverade att följa med. Wish me luck.

Man ska komma ihåg att vi i stort sett aldrig tar oss hemifrån på vardagskvällar. När vi väl tagit oss hem så stannar vi gärna där.

Men kvart i sex tog vi oss iväg, alla var glada, ingen kämpade så mycket emot. Hela föräldramötet var barnen i ett annat klassrum och lekte med en klasskompis och dennas lillasyster.

Sen kom vi hem, trötta så klart och det tog sig olika uttryck. Noah somnade snabbt. Otilia helt uppe i varv. Nu sover dom både – looks like I made it!

(och alla som tror att sambolivet mirakulöst skulle lösa alla utmaningar man kan ha som ensamförälder, jag skulle säga att det snarare ökar antalet faktorer som kan gå fel)